Marilynne Robinson

Det tog mig lång tid att läsa Marilynne Robinsons Gilead, av den enkla anledningen att jag prioriterade annat: det var uppenbart inte en så fängslande upplevelse att jag ständigt kände ett behov att ta den i min hand för fortsatt läsning. Det är också en bok som i alla fall till synes inte protesterar alltför hårt mot sådan behandling: en långsam karaktärsstudie snarare än en bok där olika händelser skall vävas samman och till slut få ny betydelse genom en till slutet förbisedd detalj.

Berättelsen tar formen av ett långt, episodisk brev som den åldrige, hjärtsvage reformerte pastorn John Amos skriver över en period av flera veckor till sin senfödde son: om sin egen uppväxt och familj, om tro, om sina innersta tankar. Fadern och farfadern var också predikanter i den lilla staden Gilead i Iowa, uppförd av abolitionister som ett led i kampen mot slaveriet, en utpost nära gränsen till Kansas: farfadern hade varit militant, uppmanat männen i församlingen att strida för nordstaterna, medan fadern var radikal pacifist. Spänningen mellan dem upplöstes aldrig.

Det boken i huvudsak får spänning av är dock en hemvändande son till Amos presbyterianske kollega Robert Boughton, även han åldrig, och tydligare märkt, medan John Amos Boughton är en medelålders man, familjens svarta får, som tvingades bort när han gjorde en ung flicka gravid men som nu återkommit under faderns sista dagar, av oklar anledning, och tvingar Amos att skärskåda sitt ressentiment.

En långsam roman, ett skärskådande av ett liv levt i religionens namn, stillsamt på en plats vars syfte sedan länge förlorats och där det enda som återstår verkar vara den lilla människans dagar. Förlåtelse, nåd, faderskap, teologi – det är många idéer som vävs samman, och på ett sätt som aldrig känns forcerat.… (mer)

En berättelse om de två systrarna Ruth och Lucille berättad genom Ruth´s ögon. De är föräldralösa och uppfostras av sin mormor, två gamla mostrar och sedan av den bohemiske Sylvie. Det är en mörk berättelse med många bottnar. Fantastisk prosa och miljöbeskrivningar. Skildringen av de båda systrarnas olika vägar till frigörelse och syn på Sylvie är stark. Rekommenderas men behöver tid att smälta. En bok jag troligtvis kommer att läsa om då jag är säker på att jag kommer att se nya saker.… (mer)

Jag är inte helt säker på exakt vad den person som valde ut Marilynne Robinsons When I was a child I read books till mig tänkte: var det ett misstag, likt det jag gjorde på grund av titeln och baksidestexten, menat att vara en bok med essäer om litteratur, eller var det fullt medvetet att jag fick en bok som i mångt och mycket utgår från kristen, närmare bestämt kalvinistisk, tro för att behandla olika ämnen med koppling till dagens amerikanska intellektuella klimat? (Jag ser att hon läst andra böcker av henne, så helt oväntat var det nog inte).

Nåväl, för att börja med det negativa: jag håller inte med om vissa av de utfall mot vetenskap som görs – det är lätt att hålla med i att den reduktionism som ligger bakom begrepp som homo economicus eller det eviga sökandet efter egenintresset i evolutionsbiologin rent filosofiskt är deprimerande andefattigt, men jag är inte lika beredd på att skriva under på att bara för att människans intellekt står i en klass för sig så är det ett tecken på inneboende gudomlighet; vid tillfälle så framför författaren även någon halvfärdig teori som på ett vagt sätt kopplar samman kärnavfall dumpat i haven och klimatförändringar och en tro att haven inte figurerar i vetenskapens teorier om de senare. Sådant borde enkelt kunnat klaras upp av ett samtal med någon det minsta seriös forskare.

Däremot är den kritik som framförs mot samtiden ofta skrämmande exakt; boken har under de fem år som gått sedan den utgavs snarast blivit än mer aktuell, med ett USA som i allt högre grad verkar falla samman i tribalism och hårdnackat vidhållande av världsuppfattningar som utifrån verkar mer än lovligt enögda, oavsett om det beror på att man väljer att tro att de värderingar man själv står för alltid varit definierande, eller om man ser hur andras värderingar perniciöst styrt historien med onödigt lidande som följd (ett särskilt relevant exempel är de högljudda ropen om Amerika som ett kristet land. Man skulle kunna tro att en nation grundad och byggd till stor del av människor som flytt från religiöst förtryck skulle ha vett att undvika sådant. Ack nej).

Annan kritik framstår från en europeisk horisont som något mindre brännande: att ärerädda Gamla testamentet som moraliskt rättesnöre framstår här som ett något udda företag, då inte heller det nya hålls i den aktning det en gång gjorde. Dessutom: visst är det en radikal gud som föreskriver att delar av åkrar inte skall skördas utan lämnas till fattiga och resande att bärga sin kost från, att landköp vart femtionde år skall gå tillbaka, och att lån skall avskrivas efter sju, och visst finns det rön som tyder på att det inte är den senare delen av meningar som »döda alla dem som pissat mot väggen« som skulle behövt ändras till idiomatisk svenska, men allt detta kan ju knappast helt frikänna den Gud som lovar att straffa avkomman intill tredje led, ja intill fjärde led skall de hemsökas. Gamla testamentets gud må ha försonande drag, men någon trevlig bekantskap är han knappast.

Så jo, nog är det välkommen mental exercis som Robinson bjuder in till, dessutom ur ett perspektiv som framstår som udda: att vara troende och att ställa sig politiskt till vänster är inte underligt i Sverige, men att inte göra det utifrån en sorts allmän snällhetsteologi är det sannerligen. Och oavsett vad man tycker om de religiösa argumenten så är dessa snarast bara en av de trådar som smälter samman i en enda protest: inför samtidens allt starkare drift mot att göra samhället intellektuellt urarva.… (mer)