Michael Marshall Smith

Ward Hopkins, före detta CIA-agent, får besked om att hans föräldrar har dött i en bilolycka. Han åker till föräldrarnas hus och känner instinktivt att någonting inte stämmer. Djup försjunken i tankar kommer han på att fåtöljen inte står som den brukar göra. Han reser sig upp och börjar trevande känna med handen under sitsen. Där hittar han en lapp där det står ”Vi är inte döda”.
Trots att det är ljust ute och många människor är i farten blir många unga flickor bortförda. Efter en tid lämnas en tröja med ett meddelande skrivet med flickornas eget hår på föräldrarnas farstukvist. Nina, en FBI-agent, letar upp sin före detta kollega John Zandt för att be honom hjälpa henne att hitta dem.
Samtidigt sker terroristattacker i London.
Tre helt till synes separata händelser visar sig vara förenade av ett sällan skådat vansinne.
Jag tycker att det är strongt gjort av Marshall att redan i sin debut ge sig på att berätta en sådan här extremt tung och komplex historia. Inte nog med att det är tre separata handlingar som han måste förmedla på ett trovärdigt sätt. Han gör det dessutom med tre olika berättarröster: Ward pratar för sig själv, Zandt och Ninas handlingar berättas i tredje person och när allt vävs samman på slutet kommer en allvetande berättare in och avslutar jobbet tills Ward tar över i sista kapitlet.

Att han ror i land ett projekt av det här slaget tyder på en sällan skådad talang och mitt intresse för denna brittiska författare har sannerligen väckts.
Ni som har varit uppmärksamma har säkert sett att jag har hållit på och kämpat med Der zweite Schöpfer under en relativt lång tid men det beror inte på att boken är dålig. Tvärtom! Nej, att det tog så lång tid för mig att läsa ut den beror på att den inföll under min lilla lässvacka som jag helt plötsligt hamnade i. Som tur var är den över nu och allt kommer därmed att återgå till det normala.
Straw Men ingår i en triologi och jag måste ju naturligtvis ta reda på vilka äventyr som huvudkaraktärerna står inför härnäst. Dessutom hoppas jag att få reda på mycket mer om dessa ”föredettingar” inom polisyrket. I den här boken fungerar de mer som skuggfigurer som är oerhört rädda att lämna ut sina liv till läsaren. Detta gör mig naturligtvis oerhört nyfiken på vad som döljer sig i deras förflutna.… (mer)