Sophocles

Av de antika tragedier som bevarats till våra dagar sätts Sofokles Kung Oidipus som den kanske främsta; det är nästan säkert den mest skickligt komponerade, där den sanning som åskådarna kände till från början och snart även tvingas ur siaren Teiresias snart blir omöjlig att hålla undan även för Oidipus: trots att han är en älskad kung, som befriat Thebe från den farliga sfinxen, så är det han som är anledningen till att gudarna nu straffar staden med pest: de vill att den gamle kungen Laios baneman skall straffas.

Teiresias berättar att han är skyldig, men Oidipus vägrar tro på det: på samma sätt har han, gåtlösaren, sanningssökaren, försökt hålla undan profetian om att han skall döda sin far och äkta sin mor, och just därför uppfyllt den: Laios och Iokaste hade ju mottagit en motsvarande förutsägelse och därför låtit sätta ut sin enfödde son, men den slav som fick uppgiften kunde inte uppfylla den och därför hamnade han med sju dvär… f'låt, hos Polybos och Merope i Korint.

Pjäsen driver raskt och obönhörligt mot det grymma slutet: oavsiktlig ironi, fragment av meningar, allt pekar dit, mot Iokastes självmord och Oidipus självförblindelse och exil, och sedan de olyckor som skall hemsöka kommande generationer; arvsynd utan avsiktlig förbrytelse.

Jan Stolpe och Lars-Håkan Svenssons översättning är vad som får kallas modern: språket är mycket avslappnat, utan arkaismer, lite informellt (huruvida detta motsvaras av kvaliteter i originalet vet jag ej). Detta är en snabbläst men likafullt konstnärligt mycket verkningsfull pjäs, en klassiker i alla betydelser.… (mer)

När grekerna bestämde sig för att plåga sina legendariska familjer, så gjorde de ordentligt; det där med tredje och fjärde led är en inte helt felaktig bild av hur det brukade gå. Så även med labdakidernas ätt, härskare i Thebe, av vilka den modersälskande Oidipus är den mest kände. Efter det där med utstuckna öden och liknande kom han vid ett tillfälle att förbanna sina föga respektfulla söner Eteokles och Polyneikes. När de tillsammans tagit makten fördrev den förre den senare, vilken skaffade allierade och fick fart på de sju mot Thebe (och därefter de sju epigonerna); under striderna dödade bröderna varandra, och därmed var det systrarnas tur att plågas. Desas var Antigone och Ismene, där den förra gett namn åt Sofokles pjäs om denna olyckliga familj (det har även behandlats av Aischylos och Euripides).

Den drivande konflikten står mellan Antigone, som vill begrava Polyneikes, trots att statens nye härskare Kreon förbjudit hedrande av någon som marscherat mot staden; Antigones familjebaserade lojalitet ställs mot Kreons statsbaserade, liksom deras olika religösa politik: Antigone menar att gudarna påbjudit att man skall ära sin familj, Kreon vill se sig om en härskare av gudarnas nåde, som därmed är deras ställföreträdare som skall upprätthålla ordningen. Med tiden dras även Kreons son, tillika Antigones trolovade, Haimon in i fejden, innan allt slutar i flytande blod.

Den av Jan Stolpe och Lars-Håkan Svensson presterade översättningen är på det hela taget lättflytande; man önskar kanske att de i kommentarerna sagt något om vissa personers vulgarismer, men annars är det hela klart och njutbart, satt på en icke alltför påträngande meter. Helt klart intressant läsning på flera sätt, till och med en smula spännande då händelserna inte är de absolut mest kända ur de gamla legenderna. Rekommenderas.… (mer)