Stendhal (1783–1842)

Det är svårt att veta hur man lämpligen beskriver handlingen i Stendhals Kartusianklostret i Parma: delar är pikaresk, delar är hovintriger, delar är skildring av efterspelet till Waterloo, delar fängelseromans. Allt är dock satiriskt och mycket operaaktigt. Allt kretsar kring den unge Fabricio del Dongo, en tämligen typisk ung italiensk adelsman utan större förmågor, vissa skrupler, entusiasm och mod, och dennes faster (i huvuddelen av boken med titeln hertiginna av Sanseverina), med färre skrupler, vacker och oförvägen. Runt dem dyker andra figurer upp, huvudsakligen hertiginnans älskare, greven av Mosca, (något fler skurpler) som är premiärminister i Parma och den som oftast styr staden, med tämligen mild hand för innevånarna, samt den unga Clélia Conti (fylld av skrupler), dotter till en viktig politisk motståndare till greven.

Den viktigaste delen av handlingen växer fram ur en trivial kärleksaffär som Fabricio har med en ung skådespelare; snart hamnar han i dråp, politiska intriger, landsflykt (genom det komplicerade, splittrade Italien), fägelse, kärlek och flykt, innan Fabricio landar i en tillvaro som vördad predikant, där hans asketism och glöd i huvudsak kommer från sin olyckliga kärlek.

Sade jag att Stendhal var satirisk? Från den oförstående hjältens storögt naiva blick på flykten från Waterloo, genom en serie politiska intriger i huvudsak baserade på lusta och missförstående cynism, till slutets upphöjelse av Fabricio i allmänhetens ögon, så är det knappast någon av personerna i romanen som någonsin undviker att drabbas av författarens gyckel. Den italienska politiken framstår som lika mycket kapriciös som trolöst beräknande: vid ett tillfälle när Mosca är på väg att tvingas från sitt ämbete ersätter han i tysthet sina kompetenta tjänstemän med åsnor, så att han ett par år senare kan återvända i triumf när efterträdarna kört ohjälpligt fast.

I allt detta finns en passionerad kärlekshistoria, den enda äkta känslan som verkar besjäla huvudpersonerna, även om den inte alltid leder till de renhårigaste aktionerna. Men även den leder till slut till en mycket egendomlig situation, där ett heligt löfte uppfylls till ordlydelsen men inte till intentionen. Om huvudpersonernas cynism sällan leder dem rätt gör i alla fall Stendhals att man får mycket nöje av dem.… (mer)