Suetonius

Den latinska litteraturens främste biograf är utan tvekan Suetonius, vars Kejsarbiografier (översatta av Ingemar Lagerström) tillsammans med den samtide Plutarkos Parallella liv utgör de bästa samlingarna levnadsteckningar från antiken. Suetonius skriver om de tolv första självhärskarna, från Julius Cæsar till Dominitianus; det är hos honom man kan läsa om Caligulas önskan att göra en kapplöpningshäst till senator, hur Augustus efter slaget vid Teutoburgerskogen gick runt i sitt palats, slog huvudet i väggarna och bad Quinctilius Varus att ge honom hans legioner tillbaka, eller hur Nero efter att ha tänt eld på den eviga staden stod och tittade på sjungandes (fiolen var ännu inte uppfunnen).

Förutom sådan detaljer finns det även mycket annat: Suetonius är förvisso intresserad av sängkammarskvaller, men han är metodisk och grundlig, och man får läsa om kejsarnas familjer och uppväxt, om deras väg till makten, om deras karaktär och svagheter, om omen före deras död, om denna i sig själv, och deras utseende. Mycket bra för historiker: det finns inte så mycket för den som vill skriva om det romerska imperiets historia (förutom vid våldsamma maktskiften; här täcks bland annat fyrkejsaråret), men det finns en hel del intressanta detaljer som nämns i förbigående.

Intressantast är dock detaljerna, som att Caligula lekte Farbror Joakim och simmade i pengar, eller de perversioner Tiberius roade sig med, eller hur Domitianus roade sig med att fånga flugor och spetsa dem. Min favorit är dock när det meddelas att Augustus inte avstavar orden, »utan skriver dem i högra kanten och gör en släng omkring dem med högra pennan«. Det hade varit något att slänga i skallen på klagande lärare, det!

Kejsarbiografierna är väl inte alltid den mest rafflande läsning, men de är ofta spännande nog (Neros död är ett speciellt bra parti), och de är väl värda att stifta bekantskap med, i alla fall för den som är intresserad av kejsartiden i allmänhet.… (mer)