David Foster Wallace (1962–2008)

En dålig författare kan få något man är intresserad av att framstå som tråkigt, en bra författare kan få något man har ett vagt intresse för att framstå som läsvärt, och en fantastisk författare kan få en intresserad av nästan vad som helst.

Att döma av A supposedly fun thing I'll never do again så var David Foster Wallace en bra författare. Han lyckades i alla fall hålla mig intresserad av tennis, tv som det såg ut i början av nittiotalet och dess inverkan på litteratur, ett besök på en delstatsmässa i Illinois, och hans kryssning i Västindien på ett av de där sjösatta lyxhotellen. Däremot så kände jag inte det minsta behov av att läsa om ett besök på inspelningsplatsen för David Lynch Lost highway, och hans tankar om regissören. Strängt taget var jag inte överdrivet förtjust i recensionen av en post-postmodernistisk avhandling heller, men den var till skillnad från de övriga essäerna kort, så jag tog mig igenom den.

Bäst är han när han skriver om tennis. Detta kan bero på att till skillnad från den amerikanska tv-kulturen för tjugo år sedan så har jag i alla fall någon liten uppfattning om tennisspelarna från samma tid, även om jag sett betydligt mer tv än tennis. Det kan också bero på att tv av idag har andra förutsättningar (det är riktigt rörande att läsa hans sammanfattning av någons försök att förutspå hur framtidens tv skall se ut och inse att det han beskriver är internet, fast hela visionen bygger på tron att folk främst kommer vilja ta sig till existerande platser fast elektroniskt). Han lyckas i alla fall få mig att begripa lite mer av den vita sporten och dess förutsättningar, kunskap jag inte är säker på att jag kommer använda men som i alla fall inte känns tung att bära.

Styckena om lantbruksmässan och lyxkryssningen är helt OK. Inte bra, inte dåliga, men OK: man inser efter ett litet tag att trots att författaren har humor och intelligens och tillräcklig ärlighet för att framhäva sina egna misstag så är han nog ändå inte helt rätt man på posten. Man vill helt enkelt läsa om samma sak, fast ungefär hälften så långt och gärna skrivet av Bill Bryson, som troligen skulle gjort ett större nummer av humorn men å andra sidan inte riktigt lika intelligent. Det finns bra observationer och roliga episoder, viktiga utvikningar och annat, men till slut känns det bättre att skratta med någon som framställer sig som en ganska normal person än en författare som aldrig riktigt låter en glömma att han gått på dyrt universitet och lärt sig använda svåra ord.

Tv-essän är däremot numer helt vanvettigt föråldrad; inte bara genom att de tv-program han pratar om i huvudsak försvann för så länge sedan att spåren redan täckts ett flertal gånger (och kanske de aldrig nådde Sverige) men också för att detsamma i stort sett även tycks gälla de författare som skrev den litteratur han påstår inspirerats av eländet. Hela essän balanserar hela tiden på kanten till programförklaring (en genre som har bäst-före-datum i klass med köttfärs på väg att trilla ner på ICA:s golv), och vinglar egentligen över lite för mycket.

Nej, tyvärr finns inget här som får mig att hoppas att sidorna inte måtte ta slut alltför snart. För det skulle krävas en än bättre författare, eller helt andra ämnen. Jag har sällan så tråkigt att jag vill lägga bort boken, men jag fastnar aldrig riktigt för den heller.… (mer)