Virginia Woolf (1882–1941)

Jag är inte helt säker på om jag egentligen vill läsa mer av Virginia Woolf. Hennes prosa gör motstånd, och det tar tid att komma in i den. Det hon berättar är ofta värt att höra, men det kräver ansträngning. Detta gäller i hög grad i To the lighthouse, där vi möter familjen Ramsay med gäster en kväll på scenhösten på Isle of Skye i början av förra seklet. Mrs Ramsay irriterar sig på make och gäst som inte kan hålla sig från att ta ur sonen hans förväntan inför morgondagens utflykt till fyren, ser till sina andra barn, agerar värdinna för middagen, planerar giftermål mellan gästerna (två förlovar sig under kvällen) och försöker hålla samman alla. Maken går omkring och citerar poesi och tycker synd om sig själv. En av gästerna försöker måla, en går omkring och gör sig dryg, en ligger i solen och vilar, två tar med sig de äldre barnen och går till stranden.

En middag, en nattning, och sedan får åren gå. Några av gästerna avlider, huset får förfalla. Tio år efter dagen återvänder så vissa av dem. De två ännu ej vuxna barnen åker med Mr Ramsey mot fyren, Lily Briscoe påbörjar sin målning på nytt, hemsökt av minnet. På ytan kan man tro att inte mycket har hänt, men samtidigt har allt hänt (kriget, misslyckade äktenskap, långsamt uppror mot fadern).

Men är det en stor roman? Om man är lagd åt det hållet att man av princip ogillar författare som skapar en hop figurer och sedan ägnar all sin möda åt att låta dem tänka så komplicerade tankar om varandra som möjligt, måste svaret bli negativt. Om man av princip misstror sådant som handling och figurer som hellre handlar än filosoferar, blir svaret ett annat. Det kan knappast förnekas att mittpartiet, där tio år får gå utan att människor får inta scenen mer än tillfälligt, känns lite väl överarbetet. Övriga delar är närmast typexempel på sådant som den moderna romanen gärna kritiseras för: en hop tämligen otrevliga figurer som går omkring och irriteras lätt på varandra. Språket är hårt kontrollerat, vackert, men inte till den grad att det bär romanen.

Woolf protesterade själv mot tolkningar där fyren gjordes till en symbol; såvida man inte är benägen är ta hennes uttalande som att det den står för är intigheten (och det är inte en tolkning som enkelt ger sig av texten), så menade hon alltså det som att romanen inte bör läsas alltför allegoriskt. Även om den enkelt kan läsas biografiskt, så vore detta enbart att byta en allegori mot en annan; en tveksam vinst. Man kan naturligtvis även bara läsa den rätt upp och ner, men handlingen är lite för banal för att det skall vara givande. Närmast samlingen kommer man nog om man ser den som en redogörelse för en samling karaktärer (i ordets ursprungliga betydelse) och hur de stöter mot varandra, men de verkar egentligen lite för självmedvetna för att ens en sådan läsning skall kännas helt bra.

Vad det än är så är det en bok med många lager, en som nog kräver att man läser om och igen för att man skall upptäcka allt den vill säga. En gång kanske jag återvänder till den, och då kanske jag kommer fram till fyren. Kanske, måhända.… (mer)

Eftersom de sammanfattningar jag tidigare läst om Mrs Dalloway varit grovt missvisande tänker jag börja med en egen. Det finns en handling, ja, men den är mest en ursäkt för en modernistisk roman som förutom att den skiftar mellan olika personers synpunkter i minst lika hög grad som dess nu handlar om minnen och hur det som varit återvänder. Titelpersonen är några-och-femti, gift med en brittisk parlamentsledamot som är välaktad men troligen inte kommer nå högre än han redan gjort, och håller på och förbereder en mottagning. Boken följer henne under en dag, men också hennes dotter, en gammal vän som just återvänt från brittiska Indien (det är ett par år efter första världskriget), en soldat som drabbats av granatchock och akut vansinne och dennes italienska hustru, med fler.

Förutom att det är en utmanande bok rent språkligt gör också strukturen att den kräver arbete: flera sekvenser skildrar personer som inte är helt i kontakt med en verklighet som också den skildras som osäker. Boken inspirerades av Ulysseus, och även om den är långt mer tillgänglig så är den fortfarande tät.

Rent tankemässigt finns några teman, förutom minnena och försöken att se om man tog de rätta besluten finns även två förskräckliga läkare vars metoder att behandla patienter i behov av psykisk vård var och en på sitt sätt är fruktansvärda, liksom en pågående nedsvärtning av uppenbarad, missionerande religion personifierad av läraren till Clarissa Dalloways dotter, som dock inte skildras helt utan sympati, även om den kommer klart på nåder. Boken rör sig i en klar överklassmiljö, och förutom någon enstaka löjlig figur eller tidigare nämnda läkare så framställs personerna överlag som i grunden sympatiska, även om de kritiserar varandra (denna sympati kommer dock mycket från att man får följa dem nästan alla).

Mrs Dalloway är inte en bok som man skall plocka upp hur som helst, ty trots att den inte ställer omänskliga krav vill den ändå ha ens fulla uppmärksamhet. Får den bara det ger den dock mycket tillbaka.… (mer)

Virginia Woolfs Orlando är svår att få riktigt grepp om: det är itnte, handlingen för den kan enkelt summeras. Den utgörs av Orlandos liv, från sextonårig ädling i Elizabeths England, via kärleksäventyr i ett överfruset England, hovliv och en post som ambassadör till Höga porten, där han plötsligt lägger sig ner för att sova en vecka och sedan vaknar som kvinna. Sedan återvänder hon till slut till England, umgås med poeter och prostituerade, innan hon forceras in i den viktorianska normen, gifter sig och föder ett barn, innan hon i »nutiden« (1928) reflekterar över att hela hennes liv till slut blivit historia.

Syftet är också på något sätt klart: det är en satir över i första hand könsroller och mansnormer, och inte bara genom att huvudpersonen i viss mån står över och utom dem, utan också genom att hon tydligt prtoesterar och försöker fly dem, och till slut snärjs och tvingas av dem (Orlando får vid ett tillfälle klåda i vänster ringfinger, en klåda som bara botas när sagda finger får bära en guldring).

Frågan är snarast vad man skall göra med den litterära aspekten: Orlando skriver poesi, blir som skrivande ädling först till åtlöje när han visar sina alster för en viss poet Nick Greene, men sedan uppburen när hon 200 år senare får samme Greene (som nu är Londons ledande kritiker, men fortfarande förfäktar idén om att nuet är ett blekt intet jämfört med forna tider): är det symbolism, eller bara ett utslag av en fritt fabulerande fantasi som råkar vara starkt litterärt inriktad (det har knappast att göra med att Orlando är ett slags porträtt av Vita Sackville-West).

Orlando är alltså knappast en lätt roman, inte bara på grund av ovanstående, utan även för den ironi och de krumbukter i berättandet som Woolf använder (ofta snitsiga, men lite tröttande i längden). Det är intressant, men kanske lite väl intellektualiserat i all sin lekfullhet för mig.… (mer)

Virginia Woolfs A room of one's own är imponerande: dess insikt och stil är sådan att man, när de 130 sidorna passerat och man tittar upp från essän inte känner det minsta av utmattning, utan snarast är uppfriskad.

Innehållet är i dag inte något revolutionerande: för att kunna bli en bra skribent krävs oftast åtminstone grundläggande ekonomisk trygghet och oberoende, samt möjligheten att avskärma sig från världen; detta har historiskt sett förnekats kvinnor, och därför har det inte funnits lika många stora kvinnliga författare som manliga. Ja än mer: det har inte varit ens möjligt i mer än sisådär 300 år att bli tagen det minsta på allvar som kvinnlig författare, och således var det först för 200 år sedan som det byggts upp tillräckligt med tradition för att riktigt stora kvinnliga författare skall kunnat verka (i Europa, bör preciseras: Japan har ju i alla fall haft stora kvinnliga författare tidigare), men då snarast som undantag.

Huvudpoängen presenteras klart och tydligt, men sidopoänger lite mer subtilt: en av de första bilderna är av en kvinna i Oxbridge som stöter på de gamla bestämmelser som kringskär hennes frihet, och sedan besök i såväl ett manligt som kvinnligt college, med dess skillnader i ekonomiska villkor. Detta återkommer sedan tydligare, liksom andra poänger. Woolf lyckas dessutom för det mesta hålla sig över den indignation hon själv påpekar är lika oskön som improduktiv: mäns försök att hålla nere kvinnor framställs istället som sätt att framhäva sig själva, ett sätt att få känna sig stark när man vet att man per definition är bättre än halva mänskligheten på grund av kön.

Det är som sagt en uppfriskande tankegång att följa, som leder tanken utan att styra den för hårt: man kan välja att inte hålla med, men dess ton och förstånd gör det svårt att göra det av ren reflex; textens värdighet kräver rationellt motstånd, eller ännu hellre bara acceptans av dess huvudtes. Vi må kanske inte ha full jämlikhet, men det är i alla fall långt fler kvinnor som har det nödvändiga oberoendet.… (mer)