The Master and Margarita (urspr publ 1967; utgåvan 1997)

Jag har ärligt talat ingen aning vad som vore ett rimligt omdöme att ge Michail Bulgakovs Mästaren och Margarita: å ena sidan är det en satirisk skröna om det unga Sovjet, med dess byråkrati och kotteri-baserade kulturliv. Å andra sidan så verkar det vara en roman med idéer; om konsten, om religionen, om förlåtelse. Problemet är bara att jag inte finner någon av sidorna speciellt välutvecklad.

Kanske är det lättare att börja i en annan ända, med själva handlingen, vilket ej heller det är helt enkelt. I korthet kan man dock säga att Djävulen kommer på besök i Moskva, i sällskap bland annat med en man i schackrutig kostym och en jättelik svart katt, och snart börjar allsköns tokerier hända. Samtidigt omtolkas Kristuspassionen utifrån Pontius Pilatus synvinkel, och man får även möta titelns mästare, och dennes älskade Margarita. Djävulen verkar dock mer småelak än riktigt ond, även om man aldrig får något riktigt grepp om vad han är ute efter – över huvud taget verkar det svårt att få ett riktigt grepp om eventuella tankar bakom romanen, förutom styckena när Bulgakov i boken tar hämnd på de som gjort honom omöjlig som författare: det hårda angiveriklimatet i form av Pilatus hatade Jerusalem implicit,författar- och teatervärlden med dess byråkrater och småskurna svågerpolitik mer explicit, kritikerna väldigt explicit. Ibland tycker man att det djävulen utsätter dem för inte är mer än rätt.

Det är möjligt att någon med djupare bakgrundskunskaper skulle få ut mer av boken: de blinkningar till Faust jag kunde upptäcka får mig att misstänka att det kan finnas fler, och den som mer känner till olika förhållningssätt till ondskans problem kan kanske också glädjas mer åt vissa stycken. Insikter i det sovjetiska kulturlivet, vore också ett plus, liksom kanske en instinktiv förståelse för vad djävulen är för en typ som man kanske inte alltid har. Å andra sidan kan någon som läst mer modern litteratur kanske finna att ett par författare tagit idéer härifrån: när man i två kapitel får läsa om både flygande bilar och schackpjäser som rör sig själva så kan man inte annat än undra om inte en viss författare varit framme och lånat.

I slutändan så tycker jag att det var en läsvärd bok, även om den passar dåligt in i de referensramar och tolkningsmallar jag har till mitt förfogande. ( )

Höga förväntningar kan falla pladask.
Det är precis vad "Mästaren och Margarita" gjorde för mig. Efter att ha sugit på karamellen i åratal, läste jag den till sist. Och den gav mig... ingenting.
Tråkigare historia stöter man sällan på. Ingen relevans för det verkliga livet, utom möjligen lite samhällskritik mot det gamla Sovjet. Men i snällaste laget. Jag misstänker att det hela skall vara roligt, lustigt, komiskt. Men det är det ju inte heller.
Romanen utgavs postumt, och kan det, månne, vara så att Bulgakov inte hann riktigt färdigt med den? Den känns onödigt rörig och spretande i den andra delen, och de utdragna magiska scenerna är bara trista. Varför skall kvinnorna vara nakna hela tiden, medan männen är propert klädda? Ja, vi anar nog alla svaret.
De delarna som handlar om Jesu korsfästelse och Pilatus' våndor (?) är så ointressanta att klockorna stannar.

Språket håller bra, dock. Fast lite för många "det vete fan" är det allt. Översättningen känns fräsch. ( )