Vanity Fair (Penguin Classics) (urspr publ 1877; utgåvan 2003)

Den satir som Thackeray utövar i Vanity Fair är mångträffande, finkalibrerad och i många stycken föråldrad: många av de viktorianska Englands institutioner som träffas har sedan länge gått i graven (en del av dem redan när verket skrevs, som de ruttna valkretsar som utgör grunden för välståndet i en av de familjer som befolkar romanen).

Tiden är slutet av Napoleonkrigen och de följande tio åren, varunder två unga kvinnor, Amelia Sedley och Rebecca Sharp, försöker säkra sin framtid. Till skillnad från huvudpersonerna hos satirist som själv levde under perioden och sysslade med samma problem så hör dessa två snarast hemma i städerna och offentligheten, inte i ett stängt samhälle på landsbygden. Amelia är dotter till en rik köpman och sedan länge tilltänkt sonen till dennes numera självständiga kompanjon, Rebecca är dotter till en konstnär och bara kapabel till att röra sig i mer förnäma kretsar då hon utbildats vid samma skola och vid romanens början skall påbörja en tjänst som guvernant.

Amelia är i stort den engelska 1800-talsromanens idealkvinna: godhjärtad, uppoffrande och mjäkig. Rebecca är raka motsatsen: målmedveten, med expanderbart samvete och charmerande. Amelia vill bara få gifta sig med sin George Osborne och få vara en god hustru, Rebecca vill gifta sig och därigenom uppnå en god ställning. Amelia är plågsamt oförmögen till se igenom förställning, Rebecca är alltför benägen till att förställa sig. Amelia skulle alltför lätt kunna bli totalt ointressant, Rebecca antingen ett monstrum eller alltför intagande.

En av Thackerays styrkor är att han undviker båda dessa problem: just när man sitter och är på väg att tröttna på Amelia så byter han antingen scen eller gör något som får henne att framstå som i alla fall inte helt igenom änglalik, och just som man finner att man är på väg av att svepas upp i hur mästerligt Rebecca manipulerar sig till en plats i det annars stelt högdragna noblessen så får man se på vems bekostnad det kan ske, eller så gör hon något av vänlighet direkt efter att man sett henne i sämsta dager (visserligen oftast utan direkt kostnad för sig själv, men ändå).

Samma sak med övriga figurer: de som framstår som helt igenom uppfyllda av den gisslade fåfängan får i de flesta fall en chans att någotsånär ångra sig, och de som framstår som mer uppstående är i allmänhet inte stort bättre de; i stort sett är det väl bara två personer som framstår i besittning av en någotsånär anständig mänsklighet, och en av dem är tämligen perifer: av de halvdussinet personer som verkligen har en framstående roll är det alltså bara William Dobbin som utan tvekan kan tyckas om i sin helhet (även om också han blir lite väl godhjärtad).

Förutom de skoningslösa porträtten verkar satiren främst genom en väldigt aktiv författarröst, som förutom att kommentera även Dobbins små falskheter eller Rebeccas indiskretioner ibland far ut i appellationer till tänkta läsare, eller ger en översikt över något ämne författare brinner för. Ibland är det idag fånigt, som synen på kvinnlighet, ibland fortsatt träffande, som fåfängan i att göra något gott.

Historien är i alla fall underhållande, och det är inte helt säkert vem av huduvpersonerna som komemr lönas för sina metoder. ( )