Denna webbplats använder kakor för att fungera optimalt, analysera användarbeteende och för att visa reklam (om du inte är inloggad). Genom att använda LibraryThing intygar du att du har läst och förstått våra Regler och integritetspolicy. All användning av denna webbplats lyder under dessa regler.
Resultat från Google Book Search
Klicka på en bild för att gå till Google Book Search.
Believed to have been written in 1603, Shakespeare's Othello is a tragedy that puts the playwright's prodigious creative gifts on full display. Based loosely on a Renaissance-era Italian tale, Othello follows the stormy relationship of the Moorish general Othello and his lovely wife Desdemona. Addressing timeless themes of love and betrayal, as well as surprisingly contemporary concepts such as race-based stereotypes, Othello is a satisfying read for modern-day fans of the Bard.
En av Frans G Bengtssons bättre essäer är den om som beskriver hur en kulturellt helt obevandrad fotbollsreferent på en tidning i Chicago plötsligt får ta ordinarie teaterreferentens syssla. Som tur är pjäsen han får se Othello, och då Shakespeare som bekant redan i sin samtid hade en publik bestående av folk från de mest skilda delar av samhället så är även denna pjäs fylld av tillräckligt med fart och ståhej för att även någon som kanske inte indoktrinerats till att tycka att även högstämd poesi är värd att avnjuta kan finna den lyckad.
Som tragedi betraktad är Othello mycket lyckad; det är inga övernaturliga makter eller tillfälligheter som driver huvudpersonen mot sitt öde som i Macbeth, bara en infernaliskt skickligt beräknande Iago, och det finns inga försonande drag över huvudpersonens kamp som i Hamlet: när den danske prinsen dör så är det i en slags triumf, men när den venetianske generalen gör det så är det i ett tillstånd av mörkaste förtvivlan. Till skillnad från Romeo och Julia går det heller knappast att tänka sig Othello med ett lyckligt slut; även om det första blodet spills långt senare så vore hela svartsjukedramat tämligen poänglöst om det bara löses upp i intet.
Jämför man så istället med Köpmannen i Venedig så är Othello en för nutida sinnen betydligt mer acceptabel pjäs; även om äktenskapet mellan den svarte Othello och den ljusa Desdemona faktiskt slutar olyckligt så beror det främst på Iagos giftindränkta tal, inte på några rasistiska dumheter. Othello har också en helt annan typ av värdighet än Shylock, stammande mer från en i grunden god karaktär än en förmåga att motstå förnedring, och även om han oftast refereras till som »moren« så verkar det bara vara Iago som är beredd att hålla hans ursprung emot honom.
Othello kan helt klart försvara sin position som en av de främsta av Shakespears dramer, inte så mycket på grund av sina lyriska kvaliteter – som naturligtvis finns där, se bara på Othellos ord när han övertygats om Desdemonas otrohet:
All my fond love thus do I blow to heaven – 'Tis gone Arise, black vengeance, from thy hollow cell! Yield up, O love, thy crown and hearted throne To tyrannous hate! Swell, bosom, with thy fraught, For 'tis of aspics' tongues
– utan för att själva den underliggande handlingen är så superb, känslorna så stora, och katastrofen så fullständig. ( )
Information från den engelska sidan med allmänna fakta.Redigera om du vill anpassa till ditt språk.
Never tell me; I take it much unkindly That thou, Iago, who hast had my purse As if the strings were thine, shouldst know of this.
Citat
Information från den engelska sidan med allmänna fakta.Redigera om du vill anpassa till ditt språk.
Trifles light as air Are to the jealous confirmations strong As proofs of holy writ;
O, beware, my lord, of jealousy! It is the green-eyed monster, which doth mock The meat it feeds on. That cuckold lives in bliss Who, certain of his fate, loves not his wronger; But O, what damned minutes tells he o'er Who dotes, yet doubts, suspects, yet strongly loves!
Not poppy, nor mandragora, Nor all the drowsy syrups of the world, Shall ever medicine thee to that sweet sleep Which thou owedst yesterday.
Reputation is an idle and most false imposition; oft got without merit and lost without deserving.
Good name in man and woman, dear my lord, Is the immediate jewel of their souls. Who steals my purse steals trash; 'tis something, nothing; 'Twas mine, 'tis his, and has been slave to thousands; But he that filches from me my good name Robs me of that which not enriches him And makes me poor indeed.
Information från den engelska sidan med allmänna fakta.Redigera om du vill anpassa till ditt språk.
This work is for the complete Othello only. Do not combine abridgements, adaptations (graphic or otherwise), modernizations and simplifications (such as "Shakespeare Made Easy"), Cliffs Notes or similar study guides, or videorecordings of performances with this work. Please separate any that you find here.
As should go without saying, please also do not combine this with any other play or combination of plays, or any of its many adaptations (audio, video, reworking, etc.).
The "Timeless Shakespeare" editions are simplifications, not the original text of the plays. Do not combine.
Norton Critical Editions contain a sigificant amount of commentary and additional material along with the core text, thus, they are considered separate works. Please do not combine with the play.
Förlagets redaktörer
Information från den engelska sidan med allmänna fakta.Redigera om du vill anpassa till ditt språk.
Believed to have been written in 1603, Shakespeare's Othello is a tragedy that puts the playwright's prodigious creative gifts on full display. Based loosely on a Renaissance-era Italian tale, Othello follows the stormy relationship of the Moorish general Othello and his lovely wife Desdemona. Addressing timeless themes of love and betrayal, as well as surprisingly contemporary concepts such as race-based stereotypes, Othello is a satisfying read for modern-day fans of the Bard.
Som tragedi betraktad är Othello mycket lyckad; det är inga övernaturliga makter eller tillfälligheter som driver huvudpersonen mot sitt öde som i Macbeth, bara en infernaliskt skickligt beräknande Iago, och det finns inga försonande drag över huvudpersonens kamp som i Hamlet: när den danske prinsen dör så är det i en slags triumf, men när den venetianske generalen gör det så är det i ett tillstånd av mörkaste förtvivlan. Till skillnad från Romeo och Julia går det heller knappast att tänka sig Othello med ett lyckligt slut; även om det första blodet spills långt senare så vore hela svartsjukedramat tämligen poänglöst om det bara löses upp i intet.
Jämför man så istället med Köpmannen i Venedig så är Othello en för nutida sinnen betydligt mer acceptabel pjäs; även om äktenskapet mellan den svarte Othello och den ljusa Desdemona faktiskt slutar olyckligt så beror det främst på Iagos giftindränkta tal, inte på några rasistiska dumheter. Othello har också en helt annan typ av värdighet än Shylock, stammande mer från en i grunden god karaktär än en förmåga att motstå förnedring, och även om han oftast refereras till som »moren« så verkar det bara vara Iago som är beredd att hålla hans ursprung emot honom.
Othello kan helt klart försvara sin position som en av de främsta av Shakespears dramer, inte så mycket på grund av sina lyriska kvaliteter – som naturligtvis finns där, se bara på Othellos ord när han övertygats om Desdemonas otrohet:
All my fond love thus do I blow to heaven –
'Tis gone
Arise, black vengeance, from thy hollow cell!
Yield up, O love, thy crown and hearted throne
To tyrannous hate! Swell, bosom, with thy fraught,
For 'tis of aspics' tongues
– utan för att själva den underliggande handlingen är så superb, känslorna så stora, och katastrofen så fullständig. (