Denna webbplats använder kakor för att fungera optimalt, analysera användarbeteende och för att visa reklam (om du inte är inloggad). Genom att använda LibraryThing intygar du att du har läst och förstått våra Regler och integritetspolicy. All användning av denna webbplats lyder under dessa regler.
Resultat från Google Book Search
Klicka på en bild för att gå till Google Book Search.
Chronicles the history of fourteen lost European kingdoms and what their stories can teach the modern world, providing narrative accounts of the rise and fall of nations ranging from Tolosa to the Soviet Union.
Vanished kingdoms handlar om nästan precis vad titeln säger: riken, som en gång fanns, men numer är borta. Eller, nåja, ett par av dem finns fortfarande, eller åtminstone igen: det finns återigen ett Litauen, trots vissa förvandlingsnummer vid sin tillkomst är Irland levande, och även Montenegro har återuppstått. Estland dödförklarades aldrig officiellt. Andra har för alltid ridit hän: visigoter och burgunder, pruser, östromare, savojarder och galizier har alla förlorat sina riken. Några har klara efterträdare, men många riken har delats mellan flera stater, blivit överkörda av krigsmaskiner och fått sin befolkning utbytt med tvång. Av Alt Clud finns knappt minnet kvar, Napoleons Etrurien saknas av ingen, Karpato-Rutenien överlevde inte dagen det utropades.
Det är i mycket en sorglig historia som spelas upp, i synnerhet vad gäller Östeuropa. De länder i väst som försvann saknas knappast av någon, i alla fall inte i den form de givits här (när katalaner yrkar på självständighet är det inte Aragonien de vill återupprätta), och de i öst finns knappast någon som kan sakna idag: med början i Polens delningar, över nationalstatsprojekt och de två världskrigens hemskheter och Sovjetunionens brutalism så har den ursprungligen multietniska befolkningen där misshandlats så svårt att man förtvivlar. Att en stor del av dem lever under Lukasjenkov är bara det senaste eländet.
Så, bokens ämne är om inte angeläget så i alla fall viktigt; det är ett memento mori för stater. Som författaren är britt är det ofta någorlunda underhållande, men ändå finns det en hel del att störa sig på: ovanan att citera andra verk utan att i brödtexten meddela vem det är som ursprungligen förde pennan, en med möda tillbakahållen glädje inför att Storbritannien snart kan vara på fallrepet (troligen anledningen till att såväl Irland som hertigdömet Koburg-Gotha tagits med; sistnämnda framstår i mycket som en ursäkt att få skriva om Viktoria och Albert), och kanske märkligast, en brist på vederhäftighet som ibland är pinsam. Sistnämnda påstående baserar jag på de påståenden som jag kan kontrollera mot eget minne, således i huvudsak uppgifter som anförs när Sverige kommer på tal. Det må väl vara hänt att Karl XII:s anfall på Polen feldateras, eller att han påstås ha försökt få polska kronan åt sig själv, men det är groteskt att se August den starke beskriven som vore han ett oskyldigt lamm överfallen av den hemske svensken, och den författare som påstår att den åländska frågan handlade om att låta ögruppen kvarstå i Sverige har missat något fundamentalt. En uppgift om Sverige jag däremot inte kände till, och som jag skulle vilja läsa mer om i framtiden, var att en estländsk exilregering verkade här från den sovjetiska ockupationen fram till självständigheten.
Man får hoppas att missarna i fråga om Sverige inte är indikativa på tillförlitligheten i fråga om mer väsentliga frågor i narrativet. Det vore synd om boken skulle kunna avfärdas helt med hänvisning till missar i det lilla när den i det stora är så viktig: även om de människor som fördrivits och avrättats aldrig kan återfå livet, de kulturer som en gång var aldrig kan återuppstå, och den flathet som lät det ske aldrig kan ursäktas, så kan vi i alla fall göra vad vi kan för att inte glömma vad som händer när makt blir rätt. ( )
Information från den engelska sidan med allmänna fakta.Redigera om du vill anpassa till ditt språk.
I'r anghofiedig Dla tych, o których historycy przeważnie zapominają
I'r anghofiedig
For those whom historians tend to forget
Inledande ord
Information från den engelska sidan med allmänna fakta.Redigera om du vill anpassa till ditt språk.
(from Introduction)
All my life, I have been intrigued by the gap between appearances and reality. Things are never quite what they seem. I was born a subject of the British Empire, abd as a child, read in my Children's Encyclopaedia that 'our empire' was one 'on which the sun never set'.
Citat
Information från den engelska sidan med allmänna fakta.Redigera om du vill anpassa till ditt språk.
All the nations that have ever lived have left their footsteps in the sand. The traces fade with every tide, the echoes grow faint, the images are fractured, the human material is atomized and recycled. But if we know where to look, there is always a remnant, a remainder, an irreducible residue. (p.393)
Avslutande ord
Information från den engelska sidan med allmänna fakta.Redigera om du vill anpassa till ditt språk.
Men are we, and must grieve when even the Shade Of that which once was great is passed away.
Chronicles the history of fourteen lost European kingdoms and what their stories can teach the modern world, providing narrative accounts of the rise and fall of nations ranging from Tolosa to the Soviet Union.
Det är i mycket en sorglig historia som spelas upp, i synnerhet vad gäller Östeuropa. De länder i väst som försvann saknas knappast av någon, i alla fall inte i den form de givits här (när katalaner yrkar på självständighet är det inte Aragonien de vill återupprätta), och de i öst finns knappast någon som kan sakna idag: med början i Polens delningar, över nationalstatsprojekt och de två världskrigens hemskheter och Sovjetunionens brutalism så har den ursprungligen multietniska befolkningen där misshandlats så svårt att man förtvivlar. Att en stor del av dem lever under Lukasjenkov är bara det senaste eländet.
Så, bokens ämne är om inte angeläget så i alla fall viktigt; det är ett memento mori för stater. Som författaren är britt är det ofta någorlunda underhållande, men ändå finns det en hel del att störa sig på: ovanan att citera andra verk utan att i brödtexten meddela vem det är som ursprungligen förde pennan, en med möda tillbakahållen glädje inför att Storbritannien snart kan vara på fallrepet (troligen anledningen till att såväl Irland som hertigdömet Koburg-Gotha tagits med; sistnämnda framstår i mycket som en ursäkt att få skriva om Viktoria och Albert), och kanske märkligast, en brist på vederhäftighet som ibland är pinsam. Sistnämnda påstående baserar jag på de påståenden som jag kan kontrollera mot eget minne, således i huvudsak uppgifter som anförs när Sverige kommer på tal. Det må väl vara hänt att Karl XII:s anfall på Polen feldateras, eller att han påstås ha försökt få polska kronan åt sig själv, men det är groteskt att se August den starke beskriven som vore han ett oskyldigt lamm överfallen av den hemske svensken, och den författare som påstår att den åländska frågan handlade om att låta ögruppen kvarstå i Sverige har missat något fundamentalt. En uppgift om Sverige jag däremot inte kände till, och som jag skulle vilja läsa mer om i framtiden, var att en estländsk exilregering verkade här från den sovjetiska ockupationen fram till självständigheten.
Man får hoppas att missarna i fråga om Sverige inte är indikativa på tillförlitligheten i fråga om mer väsentliga frågor i narrativet. Det vore synd om boken skulle kunna avfärdas helt med hänvisning till missar i det lilla när den i det stora är så viktig: även om de människor som fördrivits och avrättats aldrig kan återfå livet, de kulturer som en gång var aldrig kan återuppstå, och den flathet som lät det ske aldrig kan ursäktas, så kan vi i alla fall göra vad vi kan för att inte glömma vad som händer när makt blir rätt. ( )