Den lilla staden Bad Blintz tror sig ha problem med råttor. Inte för att huvudpersonerna i The amazing Maurice and his educated rodents har kommit dit för att spela upp sin lilla komedi där de nyligen intelligenta råttorna (som tillsammans med gatukatten Maurice fått intelligens och talförmåga från lite magioaktivt avfall från Osynliga universitetet) springer runt och visar upp sig innan deras anställde flöjtspelande pojke tar betalt för att få dem att lämna staden: nej, maten var sällsynt nog ändå, fällorna många och råttfångarna välnärda.

Bakom allt detta finns något ondsint i skuggorna. Förutom Maurice (som finner intelligens ganska användbart, men samvete mer besvärligt och är noga med att påpeka att han inte äter talande varelser) så måste råttorna lära sig att världen inte nödvändigtvis är som i sagorna, och att det knappast går att försöka få den att blir det. Sagornas monster kanske inte finns, men mörkret i dem gör det. Och för att få bort det krävs något mer komplicerat och substantiellt än bara drömmar om en utopi.

Detta är en lite äldre Pratchettbok, som inte getts ut i den fina serie jag annars läst. Den är en av de mer fristående, som visserligen utspelar sig på skivvärlden men där inte många kändisar visar upp sig, och där huvudpersonerna inte återkommer. Man kan se att en del av idéerna skulle tas upp igen: Maurice har en hel del gemensamt med Moist von Lipwig, och råttor och gobliner är väldigt tydliga paralleller. Råttorna är dock snarast ännu närmare vår verklighet: Hamnpork, Sardines och Peaches är visserligen mer intelligenta än några faktiska råttor, men de gifter och fällor de träffar på är fullt realistiska. ( )