Man kan diskutera om Terry Pratchetts Maskerade var has dittills roligaste roman, men den var säkerligen den med bäst uppbyggd handling – vilket har sin särskilda ironi, när det är en lång drift med opera, inklusive dess osannolika sammanträffanden, dess usla skådespeleri, dess otroliga rollbesättningar och dess förtjusning inför rollfigurer som talar med mycket interpunktion.

Pratchett har flera gånger tidigare påpekat korrelationen mellan tendenser att sätta utropstecken på rad och galenskap; troligen är detta den bok där sådant förekommer som mest. Det räcker inte med att opera generellt är en konstart som bjuder in till sådant, att det springer kring ett mordiskt spöke med mask, och att operachefen allt snabbare inser att opera kanske inte var den lugna reträtt från mejerivärlden han trodde – i allt detta skall också Lancres häxor (för tillfället två, när Magrat är upptagen med att vara drottning) ta sig in och sprida än mer förvirring.

Det blir således inte bara Fantomen på Operan, utan även vad som möjligen får kallas burlesk. Och så en mordgåta på allting. Mycket snyggt hanterat, mycket roligt, och underhållande på ett bisarrt sätt som kräver stor kontroll över konstarten. ( )