Vad händer när Döden inte längre får utföra sitt jobb? På Skivvärlden, alltså. Det är frågan i Reaper man, där några grå, ansiktslösa auditörer får för sig att han är personlig och låter honom sluta (han får behålla Binky). Snart visar sig konsekvenserna: när ingen tar hand om det liv som lämnar kropparna så måste det hitta nya vägar. Nya, farliga vägar.

Minst farligt är det liv som rann ur Windle Poons, äldst av trollkarlarna. Det rann bara tillbaka igen, så att han blev en zombie. Vandödhet är dock inte vad man kan tro: som zombie har han perfekt viljekontroll över sin kropp, är svår att döda igen, och vill helst inte vara till besvär (det där med kosten är inte så viktigt). Han träffar även på andra vandöda, som en vampyr som gått från fruktförsäljare till greve, en stum banshee, och en varulv som tre veckor av fyra är varg, och den fjärde vargman (OK, så han är inte vandöd. Men han får vara med i stödgruppen ändå).

Samtidigt som det dyker upp underliga tingestar i Ankh-Morpork – snöglober och kundvagnar – har Döden sökt sig till landet, tagit namnet Bill Door och försörjer sig som lantarbetare (en jäkel på lie). Han har dock fått med sitt eget timglas, och snart kommer det vara tomt.

Som vanligt underhållande, denna gång med viss samhällssatir, om hur shoppingcenter suger liv ur städer eller hur grå likriktare stjäl mer liv än döden, så fortsätter Pratchett att gå från klarhet till klarhet. Satiren fungerar, men att de två parallellhandlingarna som aldrig möts gör att boken mister lite. Kanske inte den allra bästa boken (när han nu låter en zombie hålla tal om att vandöda i alla länder skall förena sig, varför inget om en efterlivets vålnad eller liknande. Missat guldläge), men klart hög standard. ( )