Att sända Sam Vimes, kapten för Ankh-Morporkhs stadsvakt, som diplomat till Uberwald var kanske inte lord Vetinaris mest självklara drag (å andra sidan så är det väldigt få saker som Vetinari gör som är självklara). I Uberwald har dock en ny underkung valts av dvärgarna, och då krävs det att Ankh-Morporkh representeras, speciellt om man skall få fina handelskontrakt på de späcklager. Och när nu the Scone of Stone (jag undrar hur den svenske översättaren lyckats få till en bra översättning. Jag kom fram till att »Möra stenar« har viss potential) verkar ha försvunnit så vet man aldrig vad som kan hända.

Uberwald är viktigt, ty där finns som sagt världens främsta fettgruva; enligt sägnen från när djuret i titeln ramlade ner från himlen och begravdes (sagda elefant var från början en av de som stod ovanpå Store A'tuin och bar upp Skivvärlden). Det är också ett talesätt för något nebulöst, vilket passar ganska bra för vad som i djupet är en sorts detektivroman.

I Uberwald finns dock inte bara dvärgar, utan också varulvar, igorer och vampyrer. Just Bonk, dit Vimes kommer, hyser dessutom sergeant Anguas familj, och det finns goda anledningar till att hon flytt hemifrån. Dvärgarna har dessutom fördomar mot troll och dvärgar som vill markera att de är kvinnor, och just därför har Vimes dessutom fått med sig sergeanter Detritus och Littlebottom.

Exakt vad som händer sedan är kanske inte det viktigaste, utan att det händer med Pratchetts vanliga stil och humor. Stadsvakten är ett bra tema, och diplomati och kommunikationer var ett bra område att utforska med dem. Gillat. ( )