Denna webbplats använder kakor för att fungera optimalt, analysera användarbeteende och för att visa reklam (om du inte är inloggad). Genom att använda LibraryThing intygar du att du har läst och förstått våra Regler och integritetspolicy. All användning av denna webbplats lyder under dessa regler.
Resultat från Google Book Search
Klicka på en bild för att gå till Google Book Search.
Brutha, a simple man leading a quiet life tending his garden, finds his life irrevocably changed when his god, speaking to him through a tortoise, sends him on a mission of peace.
souloftherose: Although The Blue Hawk is aimed specifically at children/young adults and Small Gods is an adult book, I think both books examine and raise interesting questions about faith and religion and readers who enjoyed one may well enjoy the other.
Eat_Read_Knit: A very different style of book from a very different genre, but an interesting commentary on the corruption/misuse of religious faith which complements this book's treatment of the same theme.
electronicmemory: Humorous but also insightful stories about ordinary mortals who find themselves caught up in the - often petty - fights of their gods.
Med Small Gods kan väl Pratchetts satir sägas börja på allvar: få torde bli upprörda när man skojar med stadsvakter, egyptiska gudar, trolllkarlar eller Döden, men ger man sig på en kyrka, en som säger sig följa den ende guden, har en kvisition, och lär ut att jorden inte alls åker runt på fyra elefanter som står på store A'Tuins rygg utan är ett klot, ja, då kan man nog hitta de som känner sig träffade.
Att han sedan dessutom säger att den ursprungliga tron har dött, och bara lämnat ceremoni och organisation, likt ett träd strypt av klätterfikon, och skildrar en värld där exkvisitiorn Vorbis (en man som skulle servera en muslim fläsk under ramadan, och förvänta sig att få en tom tallrik tillbaka) är den som styr, medans den ende verkligt Om-troende är en inte särskilt framstående novis vid namn Brutha, ja, då tycks han snarast be om att de skall bli upprörda. Å andra sidan finns det inte mycket bitterhet här: det är knappast så att bara för att Om-dyrkan i mycket är en (skratt)speglad version av en viss religion så är det specifikt en attack på den. Eller ens på religion i största allmänhet (ger man sig på det bör man helst sitta under väl jordat koppartak).
På Skivvärlden gäller att en guds makt står i proportion till hur många som tror på honom. Detta erfar Om den hårda vägen, då han istället för ståtlig tjur förvandlats till sköldpadda. En enögd sköldpadda. Som av en slump plockas upp av en örn för att släppas ner på en sten. När han blir sitt vanliga jag tänker han införa en del bestämmelser angående fåglar, sköldpaddor och det nyttiga i att odla selleri.
Ifall han blir sitt vanliga jag.
Detta är Pratchett som bäst: visst, det är knappast en speciellt originell tanke att gudar drivs av tro, eller att vända sig till de små gudarna, men Brutha och Om växer båda mycket, och bara vändan till Ephebe med dess filosofer vore nog för att göra boken värd att läsa. Det är långt ifrån enbart för att boken är nästintill fristående från den övriga serien som den används som portaldrog till Pratchetts författarskap. ( )
Riktigt underhållande om inte minst gudars behov av människor och deras tro. Pratchett skriver en behaglig prosa och dialogen mellan huvudpersonen Brutha och den stora guden Om (i form av en rätt så patetisk sköldpadda) är fantastiskt rapp och komisk. Särskilt road blev jag dessutom av riket Ephebius, som är en slags blandning av antikens grekiska stadsstater Aten, Syrakusa och Efesos, med härliga filosofer som bråkar om allt och ständigt ser sig om efter en ny tvål till badhuset. ( )
The problem with Small Gods is that its plot is complicated without being especially deft, and many tiny scenes exist solely to move stage scenery. Since a fair number of Pratchett's jokes recur from one book to the next, and many of the jokes in this novel are of the running or repeating variety (virtually every character, seeing Om as a tortoise, remarks, "There's good eating on one of those things"), the reader can end up looking for the good lines, like a partygoer digging through a dish of peanuts for the odd cashew.
He knew from experience that true and obvious ideas, such as the ineffable wisdom and judgment of the Great God Om, seemed so obscure to many people that you actually have to kill them before they saw the error of their ways.
Om began to feel the acute depression that steals over every realist in the presence of an optimist.
Fear is a strange soil. Mainly it grows obedience like corn, which grows in rows and makes weeding easy. But sometimes it grows the potatoes of defiance, which flourish underground.
And it all meant this: that there are hardly any excesses of the most crazed psychopath that cannot be easily duplicated by a normal, kindly family man who just comes to work every day and has a job to do.
"Life in this world," he said, "is, as it were, a sojourn in a cave. What can we know of reality? For all we see of the true nature of existence is, shall we say, no more than bewildering and amusing shadows cast upon the inner wall of the cave by the unseen blinding light of absolute truth, from which we may or may not deduce some glimmer of veracity, and we as troglodyte seekers of wisdom can only lift our voices to the unseen and say, humbly, `Go on, do Deformed Rabbit . . . it's my favorite.' "
People have reality-dampers. It is a popular fact that nine-tenths of the brain is not used and, like most popular facts, it is wrong. Not even the most stupid Creator would go to the trouble of making the human head carry around several pounds of unnecessary gray goo if its only real purpose was, for example, to serve as a delicacy for certain remote tribesmen in unexplored valleys. It is used. And one of its functions is to make the miraculous seem ordinary and turn the unusual into the usual. Because if this was not the case, then human beings, faced with the daily wondrousness of everything, would go around wearing big stupid grins, similar to those worn by certain remote tribesmen who occasionally get raided by the authorities and have the contents of their plastic greenhouses very seriously inspected. They'd say "Wow!" a lot. And no one would do much work. Gods don't like people not doing much work. People who aren't busy all the time might start to think. Part of the brain exists to stop this happening. It is very efficient. It can make people experience boredom in the middle of marvels.
Avslutande ord
Information från den engelska sidan med allmänna fakta.Redigera om du vill anpassa till ditt språk.
Hänvisningar till detta verk hos externa resurser.
Wikipedia på engelska
Ingen/inga
▾Bokbeskrivningar
Brutha, a simple man leading a quiet life tending his garden, finds his life irrevocably changed when his god, speaking to him through a tortoise, sends him on a mission of peace.
)
Google Books — Laddar...
1
Att han sedan dessutom säger att den ursprungliga tron har dött, och bara lämnat ceremoni och organisation, likt ett träd strypt av klätterfikon, och skildrar en värld där exkvisitiorn Vorbis (en man som skulle servera en muslim fläsk under ramadan, och förvänta sig att få en tom tallrik tillbaka) är den som styr, medans den ende verkligt Om-troende är en inte särskilt framstående novis vid namn Brutha, ja, då tycks han snarast be om att de skall bli upprörda. Å andra sidan finns det inte mycket bitterhet här: det är knappast så att bara för att Om-dyrkan i mycket är en (skratt)speglad version av en viss religion så är det specifikt en attack på den. Eller ens på religion i största allmänhet (ger man sig på det bör man helst sitta under väl jordat koppartak).
På Skivvärlden gäller att en guds makt står i proportion till hur många som tror på honom. Detta erfar Om den hårda vägen, då han istället för ståtlig tjur förvandlats till sköldpadda. En enögd sköldpadda. Som av en slump plockas upp av en örn för att släppas ner på en sten. När han blir sitt vanliga jag tänker han införa en del bestämmelser angående fåglar, sköldpaddor och det nyttiga i att odla selleri.
Ifall han blir sitt vanliga jag.
Detta är Pratchett som bäst: visst, det är knappast en speciellt originell tanke att gudar drivs av tro, eller att vända sig till de små gudarna, men Brutha och Om växer båda mycket, och bara vändan till Ephebe med dess filosofer vore nog för att göra boken värd att läsa. Det är långt ifrån enbart för att boken är nästintill fristående från den övriga serien som den används som portaldrog till Pratchetts författarskap. (