Harry Potter and the Half-Blood Prince (Book 6) (urspr publ 2005; utgåvan 2005)

Min favorit Harry Potter bok. Jag älskar automsfären i denna bok. Det är mycket intriger mellan karkätrerna och det är intressant och roligt att följa dem. Dessutom får man veta lite om Voldemorts förflutna också. ( )

I Harry Potter and the Half-Blood Prince tycks J. K. Rowling ha bestämt sig för att återvända till de tidigaste böckerna i möjligaste mån: inga tyranniska häxor från trollkarlsministerier, inga trollkarlstävlingar, inga konstiga monster på skolan, bara Draco och Snape som beter sig skumt och en massa lektioner och Quidditch och andra personer som beter sig småmystiskt och problem med att Ron och Hermione inte talar med varandra. Och så då Lord Voldemort och hans dödsätare, som nu kommit ut från gömställena och ställer till med problem, och Dumbledore, som bestämt sig för att Harry skall få veta så mycket som möjligt om Voldemort.

Man behöver inte gissa så hemskt mycket för att förstå varför: detta är näst sista boken, och därför ett lämpligt ställe att påminna alla om hur tillvaron skulle te sig om Harry vore en normal trollkarl, och ingen Voldemort funnes. Nästa bok kommer inte ge mycket tillfälle till sådant, speciellt inte med tanke på bokens slut: förlustkolumnen växer sig bara större och större, även om kanske också vad som vunnits också blir alltmer.

Nåväl, återvändandet till ett skolår av mer normalt format är alldeles utmärkt; det är trots allt det här formatet som drog in den trogne läsaren, och ingen lär klaga det minsta över att få mer av detsamma. Samtidigt har personerna åldrats, Rons och Hermiones konflikt djupare än bara »din katt vill äta upp min råtta«, och än svårare att försöka stilla, speciellt som Harry har egna intressen på annat håll som inte alltid låter sig läggas bort.

Alltså: aningen nostalgiskt, men alltigenom kompetent och självkatalyserande vad gäller lässuget. Återstår bara den stora finalen… ( )

Det börjar röra på sig igen. Första halvan är mer av samma. Jaqg fick en känsla av hemtrevlighet. Jag känner igen mig och förstår hur tittare av dagtids-tv-serier känner när de omsluts i trygghetens varma famn. Ur den synvinekln hade boken gärna varit lika tjock som de två före. Samtidigt får jag en otäck känsla av same old same old. Bort bort, otäcka formalistiska deja vu. Böckerna lider onekligen av sin formella struktur som alltid måste följas. ( )