Att läsa Hamsuns Pan var mer smärtfritt än jag väntade mig. Inte på grund av något som kan kopplas till den åldrade författarens politiska vanfärder, utan för att bokens huvudperson är av en typ jag sällan uppskattar. Att Thomas Glahn, löjtnant, är skicklig jägare och fiskare, som lever på vad skog och hav ger uppe i Nordnorge, är inte något problem. Att han har svårt att föra sig i sällskap borde vara det. Han förälskar sig i byns främsta ungmö, dotter till handelsman Mack, och hon plågar honom genom ombytlighet och att ignorera honom. Han svarar genom att kasta hennes sko i sjön.

Ni ser problemet? Glahn, som är en halvgud när det bara är han, hans bössa och hunden Esop, är bortkommen och oförstående när Edvarda Mack är i närheten. Med smedens Eva klarar han sig dock bättre. Till dess Edvarda får nys om detta (vilket kanske var meningen från början), och en hop olyckor drabbar honom, för att till slut leda till verklig tragedi.

Historien är fullgod men inte mer, med främsta poäng i att dokumentformen gör att läsaren aldrig kan vara riktigt säker på om Glahn har rätt i sina misstankar eller inte – vilket understyrks av epilogen. Naturskildringarna är däremot fantastiska, när Glahn drar på jakt efter fågel och beundrar den skira nordiska miljön.

Bättre än jag skulle vågat hoppas, men ändå ingen fullträff. ( )