Harry Potter And The Order Of The Phoenix (urspr publ 2003; utgåvan 2004)

Jag gillar den här boken väldigt mycket. Den ger en väldigt psykoligsk vinkel på Harry Potters liv. Jag älskar också Dumbledores arme och Luna Lovegood. ( )

Harry Potter and the Order of the Phoenix är stundom en svår bok att läsa: Harry är nu en temperamentsfull tonåring som blir arg på sina vänner, gör saker han borde ha förstånd att avstå ifrån, och antar i allmänhet en attityd av tragiskt missförstådd. Lägg därtill att tillvaron förpestas av ett trollkarlsministerium som vägrar acceptera Lord Voldemorts återkomst och som beslutat sig ta kontroll över Howarts genom den fasansfulla Dolores Umbridge, och det är inte konstigt att det är tung läsning, hur motiverat det än må vara.

Dolores Umbridge är annars en av Rowlings mer fascinerande skapelser: servil och självrättfärdig, och man är n'ästan beredd att kalla henne fanatiker, förutom att hon tycks inte ha några som helst principer förutom en slags dum tro på trollkarlsministeriet och sin egen förträfflighet (varav följer att alla som säger emot måste… instrueras); en själlös övertygelse parad med byråkratisk stelbenhet och total brist på förståelse för andra. På sitt sätt är hon än mer skrämmande än Voldemort: han är bara ännu en inkarnation av det stora mörkret, väsentligen identisk med Sauron eller riddar Kato, en fruktansvärd motståndare men också uppenbart en figur ur en bok; Umbridge är istället ett bigott medlöparkräk, en karikatyr men i grunden inte omöjlig att stöta på.

Förutom Umbridges växande, alltmer föraktliga makt har Harry även andra problem: Lord Voldemorts tankar läcker över i hans, vilket gör honom än mer irritabel men även ger honom chans att få se dennes planer. Ofullständig kunskap är dock farlig, och dessa glimtar kommer ge honom tillfälle till bitter ånger.

Intressant är också att se Neville Longbottom ta alltmer plats; från en liten klumpig figur i utkanten av berättelsen blir han allt viktigare, och man blir allt mer fäst vid honom när man ser hur han växer och överraskar sin omgivning.

Om förra boken slutade på ett sätt som visade att döden inte skulle kunna undvikas så blir det här uppenbart att den inte kommer lämna någon säker: Voldemorts anhängare är inga stormtrupper som bara är till för hjältarna att plöja igenom, utan är faktiskt nästan precis så farliga som aviserat (även om de har fantastiskt svårt att motstå en grupp femteårselever). I nästa bok kommer det dock bli om möjligt än värre. ( )

Skulle behövt en redaktör. ( )