En styckad kvinnokropp grävs fram av en hund i skogspartiet Midsommarkransen. Tack vare en liten detalj lyckas Alex Recht omedelbart identifiera henne som Rebecca Trolle, en ung student som försvann två år tidigare och som har gäckat Rechts tankar ända sedan dess.

Kort därpå hittas ytterligare ett lik bara några meter ifrån där Rebecca Trolle hittades. Trots att mannen har legat begravd betydligt längre än henne är Recht övertygad om att de båda morden hör samman.

Alla ledtrådar pekar mot den stumma författarinnan Thea Aldrin som konsekvent vägrar hjälpa polisen.

I Änglavakter har Kristina Ohlsson valt ett helt nytt grepp att berätta sin historia på. Principiellt kan man nog kalla det för något slags mellanting mellan Whodunit och Whydunit då den följer det traditionella mönstret för en deckare så till vida att mördaren inte blir känd för läsaren förrän mot slutet av historien. Vad läsaren däremot omedelbart får veta är att det är ”[e]n saga som helt saknar ett lyckligt slut” och att tragedin kommer att beröra någon av de poliser som är inblandade i fallet. Ledtrådar till varför det blev som det blev dyker upp här och var under intrigens gång men det är först när man har läst ut boken som man har hela bilden klar för sig.

Jag brukar utan tvekan kunna bestämma mig tämligen tidigt om en bok är dålig, okej, bra, läsvärd eller helt underbar.

Här tvekar jag dock lite!

Det tog inte många kapitel innan jag var så fast i intrigen att jag stal lästid så fort jag kom åt. Samtidigt smög sig något av ett antiklimax på mig då jag förstod att några av huvudkaraktärerna själva eller deras anhöriga på ett eller annat sätt skulle bli så inblandade i intrigen att den fokus som dittills hade lagts på utredningen nu skulle riktas åt ett helt annat håll.

Missförstå mig inte nu. Jag tycker att det är helt okej att karaktärerna umgås en stund på kvällar eller helger med sina nära och kära. Ej heller har jag några problem med de samtal som sker mellan äkta makar/sambos eller älskade om de hålls på en rimlig nivå. I den här boken spårar det dock tyvärr ut fullständigt då inte mindre än tre (!) av huvudkaraktärerna på ett eller annat sätt förblindas av privata relationer och/eller problem som har direkta kopplingar till fallet de håller på att utreda.

Jag är ledsen men jag känner mig inte direkt bekväm med detta och Änglavakter får inte mer än en svag trea av mig. ( )