Jag läser normalt aldrig böcker där omslaget proklamerar att den eller författaren fått mottaga ett visst pris; men för Svetlana Aleksivjevitj fick jag göra ett undantag: Bön för Tjernobyl kunde jag inte gärna kunna komma undan att läsa med intellektuell anständighet i behåll.

Det var nära att jag lade ifrån mig den; förordet innehåller diverse överdrivna eller felaktiga uppgifter (som en jämförelse mellan Tjernobyl och Fukushima, eller uppgifter om omkomna efter Tjernobyl som är en storleksordning större än vad Greenpeace räknat fram, och två större än vad FN uppgett), men det var väl att jag inte gjorde det: huvuddelen av boken utgörs av historier berättade av diverse enskilda drabbade: unga hustrur som förlorat en make, saneringsarbetare, de som evakuerats, barn som fått lämna sitt hem, myndighetspersoner, en fysiker som försökte få myndigheterna att gå ut med enkla råd för att minska riskerna dagarna efter olyckan.

De verkar få berätta ostört av Aleksijevitj; deras ordflöde verkar nästan aldrig avbrytas av frågor, och de får berätta om hur de återvänt, hur de ätit den bestrålade maten, hur de arbetat utan skydd, hur ingen varnat, hur diverse varor förts ut från det bestrålade området och sålts, hur de kämpat för någon älskad som till slut dött i strålsjuka eller cancer.

Det är inte bara en bok som Tjernobyl: det är lika mycket en fördömelse över det sovjetiska systemet, som gjorde att ingen vågade varna för farorna, som gjorde att inget ansvar kunde utkrävas, som gjorde att hela processen präglades av korruption, som kallade in »frivilliga« och lät ingenjörer arbeta med spadar för att sanera. Mer tvetydigt är väl den attityd som fick vissa att gå med på detta, som kämpade på trots en viss uppfattning om farorna, som utförde nödvändigt arbete som sett till att katastrofen inte blivit än värre – och som tack ofta blev utstötta.

Arbetet vaa ofta ineffektivt: jord begravdes under jord, ett område sanerades en dag och var lika kontaminerat nästa, ett område kunde friklassas för några flaskor hembränt. Slumpmässigheten och godtycket är påfallande.

Kommer detta övertyga den som tror på kärnkraften? Nej: det finns för mycket som skiljer sig mellan Sovjet och väst, inte bara rent tekniskt utan också hur man skulle reagera som går att ta som ursäkter. Den korruption, den cynism som ibland skymtar fram i order från högre ort, den ovilja mot att vara den som inte uppfyller planerade kvoter eller skriker varg är i alla fall inte lika utvecklad. Än. Klart är i varje fall att kärnkraft behöver ordentlig översyn, granskning och ett omgivande samhälle där människor går före planer eller pengar. ( )

Jag blev helt uppslukad av boken. Speciellt av berättelserna från de överlevande makorna till brandmännen och sanerarna i Tjernobyl. Det är fascinerande och skrämmande att läsa om myndigheternas likgiltighet, om hur enskilda myndighetspersoner sätter sin egen säkerhet och sin egen möjlighet till befordran framför tusentals människors liv. Man får verkligen en tydlig bild över den enskilde människans obetydlighet i det forna sovjetiska samhället, men också hur obetydliga de är i det nutida Vitryska samhället. Allt ska sopas under mattan. "Här är allt normalt".
Jag kan verkligen rekommendera boken. Den väcker eftertanke. ( )