Denna webbplats använder kakor för att fungera optimalt, analysera användarbeteende och för att visa reklam (om du inte är inloggad). Genom att använda LibraryThing intygar du att du har läst och förstått våra Regler och integritetspolicy. All användning av denna webbplats lyder under dessa regler.
Resultat från Google Book Search
Klicka på en bild för att gå till Google Book Search.
The Argonautika, the only surviving epic of the Hellenistic era, is a retelling of the tale of Jason and the Golden Fleece, probably the oldest extant Greek myth. Peter Green's lively, readable verse translation captures the swift narrative movement of Apollonios's epic Greek. This expanded paperback edition contains Green's incisive commentary, introduction, and glossary. Alternate spelling: Argonautica, Apollonius Rhodius… (mer)
andejons: Both epics connects to the Iliad and the Odyssey, even if the Argonautica is a prequel of sorts and the Aeneid is a sequel. Also, both Jason and Aeneas as well as Medea and Dido shows similar traits.
Något som lätt slår en vid läsning av Argonautika är hur lite nytt det är under solen: detta är verkligen en urmoder till flera av dagens äventyrsberättelser. Liksom hos Homeros börjar det in media res, när den unge Jason precis har samlat sin grupp av unga hjältar, och fortsätter sedan med att berätta om de äventyr de råkar ut för innan de når fram till Aia där de skall hämta det gyllene skinnet. På vägen förlorar de kamrater och vinner nya, möter kärlekskranka flickor och besegrar monster (dock aldrig några skelett, ej heller några giftiga sälar), förtvivlar och repar mod. Väl framme visar sig deras olika specialförmågor (man kommer närmast att tänka på en grupp superhjältar) ändå inte vara nog, och de lyckas istället enbart genom att den vildsinte kung Aietes' dotter Medea förälskar sig i Jason och hjälper honom, varefter de råkar ut för än mer trubbel innan de till slut kan återvända hem.
Så långt är det rättframt och hederligt; en enkel, ehuru storslagen, berättelse där i stort sett allt vad Hellas har att erbjuda av heroer generationen innan det trojanska kriget skulle bryta ut får visa upp sig: Herakles, Orfeus, Dioskurerna, Peleus (egentligen kanske mest känd för att vara far till Akilles), ja, till och med Augeas med det svårstädade stallet får vara med. Verkligt intressant blir det dock när man betraktar undertexten: dels just att detta utspelar sig precis innan det trojanska kriget – vissa bipersoner får här sin bakgrundshistoria återberättad; man ser Hera, Athena och Afrodite samverka vid ett tillfälle för att hjälpa hjältarna – dels för att man vet vad som skall hända sen: som läsare förväntas man veta att Jason kommer visa sig vara ett suggskaft och därmed se hur sorgligt perfekt hans liknelse mellan Medea och hennes kusin Ariadne egentligen är.
Sedan finns det ju även en del andra trevligheter – Medeas tycks vara en figur som kan dra ut det bästa ur poeter, och skildringen av hennes hjärtekval är med rätta berömd. Jason är också en betydligt mer mondän hjälte än Homeros': han går som sagt gärna sängkammarvägen, och tycks ständigt beredd att tvivla på sig själv. Hans svekfulla natur understryks också av ett nidingsdåd som tvingar dem att ta en omväg över Bodensjön innan de kan komma hem (Apollonios geografi är en smula förvirrad).
Skall man anföra något mot boken är det väl kanske främst att man idag undrar riktigt vad poängen skall vara med hexametern: Apollonios har visserligen behållit de homeriska liknelserna men har inga stående epitet, vilket gör att dikten tappar färg (detta sägs i Sture Linnérs trevliga förord vara fullt medvetet, för att distensiera sig från taffligt epigoneri), och Ingvar Björkesons översättning är visserligen lättläst men är sällan kraftfull; ordvalet hör ibland snarare hemma i en akademisk text än i en äventyrsberättelse (vilket förvisso kan vara Apollonios fel). I slutändan blir intrycket i alla fall att man nästan lika gärna skulle kunnat skildra detta på prosa.
Som historia betraktat är den dock fortfarande fullt läsbar, trots vissa svårigheter i att hänga med i alla släktförbindelser och omskrivningar av gudanamn. I skildringen av Medea firar Argonautika triumfer, liksom i de homeriska liknelserna, men annars finns det dock inte mycket i berättandet som höjer den över varken Homeros eller Vergilius försök i genren. Den som redan har läst och gillat deras verk kommer troligen även att tycka om Argonautika, men för de flesta räcker det nog med att ta till sig historien i mer lättillgänglig form. ( )
Apollonius dramatically closed the distance between the writer and the reader in what is, arguably, the prototype of a new genre in literature; the poet used the epic form to write a traditional tale of high romance and adventure, but the Argonautica is historically unique in its psychological insight and personal point of view.
Information från den engelska sidan med allmänna fakta.Redigera om du vill anpassa till ditt språk.
Beginning with thee, O Pheobus, I will recount the famous deeds of men of old, who, at the behest of King Pelias, down through the mouth on Pontus and between the Cyanean rocks, sped well-beched Argo in quest of the golden fleece.
Citat
Avslutande ord
Information från den engelska sidan med allmänna fakta.Redigera om du vill anpassa till ditt språk.
Be gracious, race of blessed chieftains! And may these songs year after year be sweeter to sing among men. For now have I come to the glorious end your toils; for no adventure befell you as ye came home from Aegina, and no tempest of winds opposed you; but quietly did ye skirt the Cecropian land and Aulis inside of Euboea and the Opuntian cities of the Locrians, and gladly did ye step forth upon the beach of Pagasae.
Information från den engelska sidan med allmänna fakta.Redigera om du vill anpassa till ditt språk.
The Argonautica is the title of two major epics from antiquity: the Argonautica (actually title Ἀργοναυτικά in Greek) of Apollonius of Rhodes is a Greek epic poem written in the 3rd century BCE; and The Argonautica of Gaius Valerius Flaccus is a Latin epic poem written in the 2nd century CE. Both deal with the same basic story, Jason's search for the Golden Fleece.
Förlagets redaktörer
På omslaget citeras
Ursprungsspråk
Information från den engelska sidan med allmänna fakta.Redigera om du vill anpassa till ditt språk.
The Argonautika, the only surviving epic of the Hellenistic era, is a retelling of the tale of Jason and the Golden Fleece, probably the oldest extant Greek myth. Peter Green's lively, readable verse translation captures the swift narrative movement of Apollonios's epic Greek. This expanded paperback edition contains Green's incisive commentary, introduction, and glossary. Alternate spelling: Argonautica, Apollonius Rhodius
Så långt är det rättframt och hederligt; en enkel, ehuru storslagen, berättelse där i stort sett allt vad Hellas har att erbjuda av heroer generationen innan det trojanska kriget skulle bryta ut får visa upp sig: Herakles, Orfeus, Dioskurerna, Peleus (egentligen kanske mest känd för att vara far till Akilles), ja, till och med Augeas med det svårstädade stallet får vara med. Verkligt intressant blir det dock när man betraktar undertexten: dels just att detta utspelar sig precis innan det trojanska kriget – vissa bipersoner får här sin bakgrundshistoria återberättad; man ser Hera, Athena och Afrodite samverka vid ett tillfälle för att hjälpa hjältarna – dels för att man vet vad som skall hända sen: som läsare förväntas man veta att Jason kommer visa sig vara ett suggskaft och därmed se hur sorgligt perfekt hans liknelse mellan Medea och hennes kusin Ariadne egentligen är.
Sedan finns det ju även en del andra trevligheter – Medeas tycks vara en figur som kan dra ut det bästa ur poeter, och skildringen av hennes hjärtekval är med rätta berömd. Jason är också en betydligt mer mondän hjälte än Homeros': han går som sagt gärna sängkammarvägen, och tycks ständigt beredd att tvivla på sig själv. Hans svekfulla natur understryks också av ett nidingsdåd som tvingar dem att ta en omväg över Bodensjön innan de kan komma hem (Apollonios geografi är en smula förvirrad).
Skall man anföra något mot boken är det väl kanske främst att man idag undrar riktigt vad poängen skall vara med hexametern: Apollonios har visserligen behållit de homeriska liknelserna men har inga stående epitet, vilket gör att dikten tappar färg (detta sägs i Sture Linnérs trevliga förord vara fullt medvetet, för att distensiera sig från taffligt epigoneri), och Ingvar Björkesons översättning är visserligen lättläst men är sällan kraftfull; ordvalet hör ibland snarare hemma i en akademisk text än i en äventyrsberättelse (vilket förvisso kan vara Apollonios fel). I slutändan blir intrycket i alla fall att man nästan lika gärna skulle kunnat skildra detta på prosa.
Som historia betraktat är den dock fortfarande fullt läsbar, trots vissa svårigheter i att hänga med i alla släktförbindelser och omskrivningar av gudanamn. I skildringen av Medea firar Argonautika triumfer, liksom i de homeriska liknelserna, men annars finns det dock inte mycket i berättandet som höjer den över varken Homeros eller Vergilius försök i genren. Den som redan har läst och gillat deras verk kommer troligen även att tycka om Argonautika, men för de flesta räcker det nog med att ta till sig historien i mer lättillgänglig form. ( )