Denna webbplats använder kakor för att fungera optimalt, analysera användarbeteende och för att visa reklam (om du inte är inloggad). Genom att använda LibraryThing intygar du att du har läst och förstått våra Regler och integritetspolicy. All användning av denna webbplats lyder under dessa regler.
Resultat från Google Book Search
Klicka på en bild för att gå till Google Book Search.
Ifemelu och Obinze blir kära redan i tonåren i Nigeria. Hon får ett visum för att studera i USA, och meningen är att han ska följa efter. Men attacken mot World Trade Center kommer emellan. Män från afrikanska länder får ännu svårare att ta sig dit.Det går bra för det mesta bra för Ifemelu, hon får vänner och har förhållanden, och startar en en uppmärksammad blogg om öppen och dold rasism i USA. För aldrig har hon varit så medveten om begreppetn ras som där. Obinze reser till Storbritannien men kastas ut för att han saknat papper. Till slut går det bra för honom också. Väldigt bra. Han blir en rik man i det demokratiska Nigeria, gifter sig och får barn. När Ifemelu återvänder hem är det oundvikligt att de återupptar sin förbindelse. Där ställs de inför sitt livs svåraste beslut.Chimamanda Ngozi Adichies efterlängtade nya roman är en rik och komplex historia om kärlek, rasism och klass i Afrika och USA i vår egen tid. Precis som i sin genombrottsroman En halv gul sol lyckas hon som en modern Balzac skildra ett helt samhälle och en tidsanda genom några få, utmejslade öden. [Elib]… (mer)
Det tog mig två veckor att läsa Americanah. Inte för att jag kände någon absolut motvilja, utan snarast för att jag inte kände mycket alls inför den. Det är en kapabelt hanterad roman om två ungdomar, Ifemele och Obinze, som båda lämnar Nigeria för att söka ett bättre liv utomlands men efter längre eller kortare tid vänder åter till Lagos och möjligen varandra, berättad genom tillbakablickar. Boken diskuterar ras, fördomar och immigration, något som jag känner mig ha mycket liten rätt att bedöma eller ens kommentera.
Försöker man bortse från detta (och det är svårt, när de båda tidvis lever liv på botten, som papperslös migrant eller endast delvis stipendierad student med dåliga odds att få ens halvärligt arbete, för att sedan omvandlas till bloggare med ras som tema), så återstår en egentligen rätt osannolik kärlekshistoria om att ständigt ha kvar en viss längtan efter ungdomskärleken man gled ifrån på grund av skam och stolthet istället för egentlig ovilja.
Huvuddelen av romanen är alltså en undersökning av ras och status: i synnerhet de västerländska, närmare bestämt amerikanske komplexen kring ras och hur det ibland framställs som en ickefråga när det för de drabbade kan vara något enormt, eller hur en och samma person kan förstå precis vad som pågår ibland och nästa dag helt missa det. Det handlar också om hur man omvandlas av främmande land: anpassar sig efter främmande seder, bär på bitterhet för ens dåliga lycka, eller blir mer och mer traditionell och biter sig fast av en bild av sitt gamla hem som man återvänder och upptäcker inte längre stämmer.
Två veckor tog det, som sagt. Jag vill inte fördöma med svaga hyllningar, men jag har svårt att skriva något mer glödande än att det är klart tecknade och sympatiska huvudpersoner och oklanderlig uppbyggnad, för skulle jag göra det skulle jag behöva besitta en starkare passion för grundtemat än en intellektuell snarare än uppfyllande tacksamhet för att jag aldrig behövt uppleva något i närheten. ( )
Första gången jag läste något av Chimamanda Ngozi Adichie var 2008 då jag läste ”En halv gul sol” som handlade om inbördeskriget i Nigeria, känt som Biafrakriget. Då jag fullständigt älskade den boken såg jag väldigt mycket fram emot att läsa Americanah och jag blev inte besviken. Riktigt bra bok som gav mig en fantastisk läsarupplevelse under så gott som varje sida. Den skildrar livet ur perspektiv som klass, ras, kultur och relationer i Afrika, USA och England. Som en röd tråd genom hela boken finns kärleken mellan Ifemelu och Obinze som jag hela tiden hoppas ska få ihop det igen efter tonåren hemma i Nigeria. Jag gillar författare som lyckas åstadkomma att jag som läsare tycker så bra om en huvudperson som har så många brister och gör så många, i mitt tycke, felaktiga beslut. Det blir på något sätt på riktigt då. Perfekt bok att börja läsa när man har lite ledighet då man inte gärna lägger ifrån sig det. ( )
The stories have shifted, too. Nowadays, there’s little angsting about national identity in a post-colonial context or, for that matter, over catastrophe and want. Instead, a bevy of young Africans are shaping the future of fiction, reportage and critique on their continent, and perhaps well beyond.
“It’s beyond an evolution — it’s a revolution,” says Nigerian-American Ikhide Ikheloa, a critic and prominent observer of the scene.
It may have begun in 2003, when Chimamanda Ngozi Adichie’s first novel, Purple Hibiscus, was published — and not just by an American publisher but by a Nigerian one, too. By now, Adichie is the still-young doyenne of the contemporary African lit scene. Her recent novel, Americanah, found a perch on the New York Times list of top 10 novels of 2013 — just weeks before Beyoncé sampled one of Adichie’s TED talks on her new album.
But what makes the book such a good read—despite an anticlimactic ending—is that it's not meant as a cultural criticism, but more as a series of rich observations.
“Americanah” examines blackness in America, Nigeria and Britain, but it’s also a steady-handed dissection of the universal human experience — a platitude made fresh by the accuracy of Adichie’s observations.
Information från den engelska sidan med allmänna fakta.Redigera om du vill anpassa till ditt språk.
This book is for our next generation, nda na-abia n'iru: Toks, Chisom, Amaka,
Chinedum, Kamsiyonna and Arinze
For my wonderful father in this, his eightieth year
And, as always, for Ivara.
Inledande ord
Information från den engelska sidan med allmänna fakta.Redigera om du vill anpassa till ditt språk.
Princeton, in the summer, smelled of nothing, and Ifemelu like the tranquil greenness of the many trees, the clean streets and stately homes, the delicately shops and the quiet, abiding air of earned grace, it was this, the lack of a smell, that most appealed to her, perhaps because the other American cities she knew well had all smelled distinctly.
Citat
Information från den engelska sidan med allmänna fakta.Redigera om du vill anpassa till ditt språk.
...her relationship with him was like being content in a house but always sitting by the window and looking out.
How easy it was to lie to strangers, to create with strangers the versions of our lives that we have imagined.
She was taking two sides at once, to please everyone; she always chose peace over truth, was always eager to conform.
She rested her head against his and felt, for the first time, what she would often feel with him: a self-affection. He made her like herself. With him, she was at ease; her skin felt as though it was her right size.
She liked how he wore their relationship so boldly, like a brightly colored shirt. Sometimes she worried that she was too happy. She would sink into moodiness, and snap at Obinze, or be distant. And her joy would become a restless thing, flapping its wings inside her, as though looking for an opening to fly away.
Depression was what happened to Americans, with their self-absolving need to turn everything into an illness.
But he might be satisfied with suggestiveness alone; he would flirt outrageously but not do more, because an affair would require some effort and he was the kind of man who took but did not give.
Sometimes I feel that they live in a parallel universe of academia speaking academese instead of English and they don't really know what's happening in the real world.
There was something in him, lighter than ego but darker than insecurity, that needed constant buffing, polishing, waxing.
Alexa, and the other guests, and perhaps even Georgina, all understood the fleeing from war, from the kind of poverty that crushed human souls, but they would not understand the need to escape from the oppressive lethargy of choicelessness. They would not understand why people like him, who were raised well fed and watered but mired in dissatisfaction, conditioned from birth to look towards somewhere else, eternally convinced that real lives happened in that somewhere else, were now resolved to do dangerous things, illegal things, so as to leave, none of them starving, or raped, or from burned villages, but merely hungry for choice and certainty.
Nathan had told her, some months earlier, in a voice filled with hauteur, that he did not read any fiction published after 1930. "It all went downhill after the thirties," he said.
"You can't write an honest novel about race in this country. If you write about how people are really affected by race, it'll be too obvious. Black writers who do literary fiction in this country, all three of them, not the ten thousand who write those bullshit ghetto books with the bright covers, have two choices: they can do precious or they can do pretentious. When you do neither, nobody knows what to do with you. So if you're going to write about race, you have to make sure it's so lyrical and subtle that the reader who doesn't read between the lines won't even know it's about race. You know, a Proustian meditation, all watery and fuzzy, that at the end just leaves you feeling watery and fuzzy."
Race matters because of racism. And racism is absurd because it's about how you look. Not about the blood you have. It's about the shade of your skin and the shape of your nose and the kink of your hair.
"One of the things I've learned is that everybody in this country has the mentality of scarcity. We imagine that even the things that are not scarce are scarce. And it breeds a kind of desperation in everybody. Even the wealthy."
But of course it makes sense because we are Third Worlders and Third Worlders are forward-looking, we like things to be new, because our best is still ahead, while in the West their best is already past and so they have to make a fetish of the past.
She had thought of them as "big," because one of the first things her friend Ginika told her was that "fat" in America was a bad word, heaving with moral judgment like "stupid" or "bastard," and not a mere description like "short" or "tall."
She had read many of them, because he recommended them, but they were like cotton candy that so easily evaporated from her tongue's memory.
He was no longer sure, he had in fact never been sure, whether he liked his life because he really did or whether he liked it because he was supposed to.
There was something immodest about her modesty: it announced itself.
For months, the air in their flat was like cracked glass.
Ifemelu imagined the writers, Nigerians in bleak houses in America, their lives deadened by work, nursing their careful savings throughout the year so that they could visit home in December for a week, when they would arrive bearing suitcases of shoes and clothes and cheap watches, and see, in the eyes of their relatives, brightly burnished images of themselves. Afterwards they would return to America to fight on the Internet over their mythologies of home, because home was now a blurred place between here and there, and at least online they could ignore the awareness of how inconsequential they had become.
They said "soon" to each other often, and "soon" gave their plan the weight of something real.
Sometimes, while having a conversation, it would occur to Ifemelu that Aunty Uju had deliberately left behind something of herself, something essential, in a distant and forgotten place.
Ifemelu saw women on the sidewalks going to lunch from work, wearing sneakers, proof of their American preference for comfort over elegance, and she saw young couples clutching each other, kissing from time to time as if they feared that, if they unclasped their hands, their love would dissolve, melt into nothingness.
In her honors history seminar, Professor Moore, a tiny, tentative woman with the emotionally malnourished look of someone who did not have friends, showed some scenes from Roots, the images bright on the board of the darkened classroom.
Ifemelu sensed, between them, the presence of spiky thorns floating in the air.
They reminded Ifemelu of television commercials, of people whose lives were lived always in flattering light, whose messes were still aesthetically pleasing.
He looked people in the eye not because he was interested in them but because he knew it made them feel that he was interested in them.
But Kimberly's unhappiness was inward, unacknowledged, shielded by her desire for things to be as they should, and also by hope: she believed in other people's happiness because it meant that she, too, might one day have it. Laura's unhappiness was different, spiky, she wished that everyone around her were unhappy because she had convinced herself that she would always be.
It had become a routine of Ifemelu's visits: Aunty Uju collected all her dissatisfactions in a silk purse, nursing them, polishing them, and then on the Saturday of Ifemelu's visit, while Bartholomew was out and Dike was upstairs, she would spill them out on the table, and turn each one this way and that, to catch the light.
He talked about himself with such gusto, as though determined to tell her everything there was to know, and all at once.
Ifemelu sometimes sensed underneath the well-oiled sequences of Kimberly's life, a flash of regret not only for things she longed for in the present but for things she had longed for in the past.
In London, night came too soon, it hung in the morning air like a threat, and then in the afternoon a blue-gray dusk descended, and the Victorian buildings all wore a mournful air.
When Shan walked into a room, all the air disappeared.
Their mutual dislike was a smoldering, stalking leopard in the room.
"The idea of interviewing someone and writing a profile is judgmental," Ifemelu said. "It's not about the subject. It's about what the interviewer makes of the subject."
Lagos became a gentler version of itself, and the people dressed in their bright church clothes looked, from far away, like flowers in the wind.
Back home, she heard the hollowness of her steps as she walked from bedroom to living room to verandah and then back again.
There was a moment, a caving of the blue sky, an inertia of stillness, when neither of them knew what to do, he walking towards her, she standing there squinting, and then he was upon her and they hugged.
"I realized I could buy America, and it lost its shine."
She should bring it up, she owed him that, but a wordless fear had seized her, a fear of breaking delicate things.
"When I started in real estate, I considered renovating old houses instead of tearing them down, but it didn't make sense. Nigerians don't buy houses because they're old. A renovated two-hundred-year-old mill granary, you know, the kind of thing Europeans like. It doesn't work here at all. But of course it makes sense because we are Third Worlders and Third Worlders are forward-looking, we like things to be new, because our best is still ahead, while in the West their best is already past and so they have to make a fetish of that past."
She would not cry, it was ridiculous to cry after so long, but her eyes were filling with tears and there was a boulder in her chest and a stinging in her throat. The tears felt itchy. She made no sound. He took her hand in his, both clasped on the table, and between them silence grew, an ancient silence that they both knew. She was inside this silence and she was safe.
...who had run for Governor in the last elections, had lost, and as all losing politicians did, had gone to court to challenge the results.
Avslutande ord
Information från den engelska sidan med allmänna fakta.Redigera om du vill anpassa till ditt språk.
Ifemelu och Obinze blir kära redan i tonåren i Nigeria. Hon får ett visum för att studera i USA, och meningen är att han ska följa efter. Men attacken mot World Trade Center kommer emellan. Män från afrikanska länder får ännu svårare att ta sig dit.Det går bra för det mesta bra för Ifemelu, hon får vänner och har förhållanden, och startar en en uppmärksammad blogg om öppen och dold rasism i USA. För aldrig har hon varit så medveten om begreppetn ras som där. Obinze reser till Storbritannien men kastas ut för att han saknat papper. Till slut går det bra för honom också. Väldigt bra. Han blir en rik man i det demokratiska Nigeria, gifter sig och får barn. När Ifemelu återvänder hem är det oundvikligt att de återupptar sin förbindelse. Där ställs de inför sitt livs svåraste beslut.Chimamanda Ngozi Adichies efterlängtade nya roman är en rik och komplex historia om kärlek, rasism och klass i Afrika och USA i vår egen tid. Precis som i sin genombrottsroman En halv gul sol lyckas hon som en modern Balzac skildra ett helt samhälle och en tidsanda genom några få, utmejslade öden. [Elib]
)
Google Books — Laddar...
(4.16)
3
Försöker man bortse från detta (och det är svårt, när de båda tidvis lever liv på botten, som papperslös migrant eller endast delvis stipendierad student med dåliga odds att få ens halvärligt arbete, för att sedan omvandlas till bloggare med ras som tema), så återstår en egentligen rätt osannolik kärlekshistoria om att ständigt ha kvar en viss längtan efter ungdomskärleken man gled ifrån på grund av skam och stolthet istället för egentlig ovilja.
Huvuddelen av romanen är alltså en undersökning av ras och status: i synnerhet de västerländska, närmare bestämt amerikanske komplexen kring ras och hur det ibland framställs som en ickefråga när det för de drabbade kan vara något enormt, eller hur en och samma person kan förstå precis vad som pågår ibland och nästa dag helt missa det. Det handlar också om hur man omvandlas av främmande land: anpassar sig efter främmande seder, bär på bitterhet för ens dåliga lycka, eller blir mer och mer traditionell och biter sig fast av en bild av sitt gamla hem som man återvänder och upptäcker inte längre stämmer.
Två veckor tog det, som sagt. Jag vill inte fördöma med svaga hyllningar, men jag har svårt att skriva något mer glödande än att det är klart tecknade och sympatiska huvudpersoner och oklanderlig uppbyggnad, för skulle jag göra det skulle jag behöva besitta en starkare passion för grundtemat än en intellektuell snarare än uppfyllande tacksamhet för att jag aldrig behövt uppleva något i närheten. (