Denna webbplats använder kakor för att fungera optimalt, analysera användarbeteende och för att visa reklam (om du inte är inloggad). Genom att använda LibraryThing intygar du att du har läst och förstått våra Regler och integritetspolicy. All användning av denna webbplats lyder under dessa regler.
Resultat från Google Book Search
Klicka på en bild för att gå till Google Book Search.
BookshelfMonstrosity: These atmospheric coming-of-age tales are magical and poignant as they dance around issues of good and evil. Though they contain plenty of dark undercurrents, they are ultimately hopeful.
rakerman: There are similar themes of childhood and memory in The Ocean at the End of the Lane and Tom's Midnight Garden. The Ocean is a much more intense book, Midnight Garden is more wistful.
BookshelfMonstrosity: These fantasy novels featuring boys who get caught up in mystical, mysterious adventures both have dark undercurrents that create a strong atmosphere of suspense. Their vividly imagined fairy tale-like worlds make the stories both wondrous and compelling.… (mer)
Neil Gaimans The ocean at the end of the lane kan möjligen beskrivas som den felande länken mellan Roald Dahls berättelser om barn utsatta för elaka vuxna och H.P. Lovecrafts kosmiska skräck: det är en bok där huvudpersonen, en 7-årig, tämligen räddhågad och boksynt gosse som vi aldrig får veta namnet på, träffar på Lettie, som tycks vara elva år och bor på en närliggande bondgård, och hjälper henne att binda ett fast monster i en närliggande skog – men får med sig ett frö från detta monster hem i sin kropp.
Fröet utvecklar sig sedermera till en hemsk barnpasserska som kallar sig Ursula Monkton, som fyller vår berättare med skräck: han vet att hon är monstret, och hon tycks ta över resten av familjen så hans lillasyster avgudar henne och hans far attraheras av henne (modern ser vi inte mycket av). Fly går inte. Ej heller att få ett meddelande till den uppenbart kapabla Lettie. När hjälpen till slut kommer, är den nästan värre än plågan.
Det är mycket skräck: för monster, vuxnas godtycke, att de närmsta vuxna skall vända sig mot en, att de skall separeras, och till slut också för varelser bortom vår förståelse. Det är förvisso ibland också ett idylliskt engelskt landskap, med varma sommardagar och närande mat och gammaldags sovrum med brasor och kattungar (och dessa bitar är mycket bra), men mest är det skräck. Och när det inte är det så är det paradoxer och obegripligheter.
Ursula Monkton är ett bra monster, lagom obegriplig och hemsk i sin blandning av makt och illvilja. De fågelliknande varelser som kommer efter henne är liksom det mesta i den vägen rätt tröttsamma. Ursula Monkton är en uppskalad variant av mänsklig ondska och förstörelse. Fåglarna äter upp verkligheten: de är abstrakta och förvisso farliga, men inte lika primalt skrämmande.
The Ocean at the End of the Lane arouses, and satisfies, the expectations of the skilled reader of fairytales, and stories which draw on fairytales. Fairytales, of course, were not invented for children, and deal ferociously with the grim and the bad and the dangerous. But they promise a kind of resolution, and Gaiman keeps this promise.
[Gaiman's] mind is a dark fathomless ocean, and every time I sink into it, this world fades, replaced by one far more terrible and beautiful in which I will happily drown.
The story is tightly plotted and exciting. Reading it feels a lot like diving into an extremely smart, morally ambiguous fairy tale. And indeed, Gaiman's adult protagonist observes at one point that fairy tales aren't for kids or grownups — they're just stories. In Gaiman's version of the fairy tale, his protagonist's adult and child perspectives are interwoven seamlessly, giving us a sense of how he experienced his past at that time, as well as how it affected him for the rest of his life.
Reading Gaiman's new novel, his first for adults since 2005's The Anansi Boys, is like listening to that rare friend whose dreams you actually want to hear about at breakfast. The narrator, an unnamed Brit, has returned to his hometown for a funeral. Drawn to a farm he dimly recalls from his youth, he's flooded with strange memories: of a suicide, the malign forces it unleashed and the three otherworldly females who helped him survive a terrifying odyssey. Gaiman's at his fantasy-master best here—the struggle between a boy and a shape-shifter with "rotting-cloth eyes" moves at a speedy, chilling clip. What distinguishes the book, though, is its evocation of the powerlessness and wonder of childhood, a time when magic seems as likely as any other answer and good stories help us through. "Why didn't adults want to read about Narnia, about secret islands and ... dangerous fairies?" the hero wonders. Sometimes, they do.
"I'm going to tell you something important. Grown-ups don't look like grown-ups on the inside, either. Outside, they're big and thoughtless and they always know what they're doing. Inside, they look just like they always have. Like they did when they were your age. The truth is, there aren't any grown-ups. Not one, in the whole world." She thought for a moment. Then she smiled. "Except for Granny, of course."
I liked myths. They weren't adult stories and they weren't children's stories. They were better than that. They just were.
Adults should not weep, I knew. They did not have mothers who would comfort them.
I woke myself in the darkness, and I knew only that a dream had scared me so badly I had to wake up or die, and yet, try as I might, I could not remember what I had dreamed. The dream was haunting me: standing behind me, present and invisible, like the back of my head, simultaneously there and not there. (p. 143)
I do not miss childhood, but I miss the way I took pleasure in small things, even as greater things crumbled. I could not control the world I was in, could not walk away from things or people or moments that hurt, but I took joy in the things that made me happy. (p. 199)
Different people remember things differently, and you'll not get any two people to remember anything the same, whether they were there or not. You stand two of you lot next to each other, and they could be continents away for all it means something. (p. 228)
Avslutande ord
Information från den engelska sidan med allmänna fakta.Redigera om du vill anpassa till ditt språk.
Perhaps it was an afterimage, I decided, or a ghost: something that had stirred in my mind, for a moment, so powerfully that I believed it to be real, but now was gone, and faded into the past like a memory forgotten, or a shadow into the dusk.
Google Books — Laddar...
(4.07)
Chat about... The Ocean at the End of the Lane by Neil Gaiman
1
Fröet utvecklar sig sedermera till en hemsk barnpasserska som kallar sig Ursula Monkton, som fyller vår berättare med skräck: han vet att hon är monstret, och hon tycks ta över resten av familjen så hans lillasyster avgudar henne och hans far attraheras av henne (modern ser vi inte mycket av). Fly går inte. Ej heller att få ett meddelande till den uppenbart kapabla Lettie. När hjälpen till slut kommer, är den nästan värre än plågan.
Det är mycket skräck: för monster, vuxnas godtycke, att de närmsta vuxna skall vända sig mot en, att de skall separeras, och till slut också för varelser bortom vår förståelse. Det är förvisso ibland också ett idylliskt engelskt landskap, med varma sommardagar och närande mat och gammaldags sovrum med brasor och kattungar (och dessa bitar är mycket bra), men mest är det skräck. Och när det inte är det så är det paradoxer och obegripligheter.
Ursula Monkton är ett bra monster, lagom obegriplig och hemsk i sin blandning av makt och illvilja. De fågelliknande varelser som kommer efter henne är liksom det mesta i den vägen rätt tröttsamma. Ursula Monkton är en uppskalad variant av mänsklig ondska och förstörelse. Fåglarna äter upp verkligheten: de är abstrakta och förvisso farliga, men inte lika primalt skrämmande.
Läsvärt är det, visst, men inte oundgängligt. (