Att Jack Aubrey inte tycker om kvinnfolk ombord på sina skepp är väl känt – och med tanke på vad sådana medöfrt tidigare är det väl förståeligt. Händelserna i Clarissa Oakes är än mer vatten på hans kvarn: den unga straffången som en av Aubreys kadetter räddat från straffkolonin i Sydney och som fått ge namn åt boken visar sig snart sig själv oförhappandes inducera spänningar bland männen ombord, varandes den enda vuxna kvinnan på många långa mils avstånd.

Det är fantastiskt hur mycket som kan komma ur denna enkla premiss: det seglas förvisso runt en hel del i Stilla havet, mellan diverse öar som Stephen längtansfullt ser passera outforskade, men huvuddelen av boken beskriver rent interna skeenden: sjukproblem, de två melanesiska flickor som plockades upp i förra boken, en misslyckad middag som officerarna höll. Inget som borde kunna bli särskilt spännande, men som är nog så läsvärt som sjöstrider och jakter på flyende fransmän.

Clarissa Oakes är överraskande bra, och det är med sorg som högen kvarvarande böcker ses märkbart sjunka. ( )