Hemsöborna följer fastlänningen Carlsson som kommer till Hemsö för att hjälpa till med änkan Flods lantbruk. Det skär sig snabbt mellan Carlsson och Flods son Gusten, som tycker att Carlsson är högfärdig. Carlsson får dock ordning på lantbruket och han får idén att hyra ut ett av husen till en professorsfamilj under sommaren, vilket ger hushållet extrapengar.

Carlsson förälskar sig i Ida, en av pigorna från Stockholm, men sin uppvaktning har han inget för, och nästa sommar gifter sig Carlsson med madam Flod. Den äkta sängen har dock inte mycket att erbjuda och Flod förstår snart att Carlsson är närgången mot pigorna. Hon smyger efter Carlsson en vinternatt och drar på sig lunginflammation. Under julen dör hon och när kistan ska föras till kyrkan går isen upp, kistan sjunker och Carlsson förmodas drunkna. (1887)

Fantastisk prosa uppläst med oerhörd inlevelse. ( )

Jag läste Hemsöborna första gången för fem år sedan, och då gillade jag uppenbarligen den mer än jag gör idag. Det kan vara för att jag var mer fokuserad, eller så framstår tragiken bakom humorn som tydligare idag. När Carlsson idag kommer som ett yrväder en aprilafton så vet jag hur illa det kommer sluta för honom och madam Flod, och när jag läser om hans kärleksplaner framstår han mer som lysten och girig, än som bara överdrivet självsäker.

Historien med den unge lycksökaren (-erskan) och den äldre, rika änkan (-emannen) är ju inte ny, men skärgårdsmiljön och det strindbergska språkmästerskapet gör mycket till för att det skall framstå i nytt ljus. Blanda in dråpligheter som den under-bordet-druckne prästen på bröllopet, Carlssons försök till kärleksbrev – det är svårt att tänka sig något mer befängt i genren –och det blir mycket riktigt en slags fars, trots att det enligt de klassiska definitionerna är en tragedi.

Det enda som framstår som något underligt är den korta historien om gruvföretaget som köper en kobbe för en sommar, och hur de lurar Carlsson på pengar: förvisso välskrivet, men det känns som intryckt utan att tillföra något till helheten. Annars är det en mycket välskriven bok, med Strindberg på ovanligt gott humör, utan det mesta av den vanliga ilskan.
---
Äldre recension.

Strindberg är rolig, även om de två sista kapitlen känns som om de skrivits var för sig och inte har så mycket med resten av boken att göra. Pluspoäng för Carlssons vanvettiga epistel, och det stundom briljanta bruket av liknelser. ( )