Det skall direkt erkännas att jag blev en smula besviken på Barbara Pyms Excellent Women – och inte för att inlagan var uppochner, utan för att mina förväntningar trissats upp: »en modern Jane Austen« och liknande var hade upprepats, och då är det ju inte konstigt att man väntar sig mycket.

Men visst, jag är beredd att se likheterna: det är fråga om personer med viss klass som visserligen är långt ifrån fattiga men inte har riktigt de tillgångar de en gång vant sig vid, det är en sorts humor som roat ser på de mänskliga skröpligheterna, och det är ett exakt och elegant språkbruk. Det är bara det att det är så livlöst, som Övertalning utan kapten Wentworth: melankoli och plikter, utan någon riktigt utsikt till att njuta dygdens lön.

Huvudperson och berättare är Mildred Lathbury, ungmö, kristen, utan familj men med en liten inkomst, vän med den lokale kyrkoherden och hans syster, fast i sina rutiner, på god väg att bli en gammal ungmö, även om hon inte är där riktigt, riktigt än, och ett av titelns utmärkta fruntimmer: de kvinnor som bär upp församlingen, skvallrar, och som resignerat ser livet gå dem förbi medan de offrar sig för andra. En dag flyttar så nya grannar in i hennes hus, liksom hos pastorns, och snart börjar saker hända: Mildred dras in i sina grannars äktenskapsbekymmer, och pastorn verkar på väg att gifta sig – men vad skall då hända med hans syster?

Som synes knappast den på förhand mest fängslande av handlingar: det som bär bokens är Mildreds skarpa tunga och den stegrande känslan av instängdhet och det omöjliga att få ett annat liv, till viss del hjälpt av en underliggande känsla för tiden: just efter kriget, med brist på vissa livsmedel men annars inga större problem. Liksom Mildred tjänar den sitt ändamål utan att stå ut på något sätt glänsa – trevlig läsning, men inget som bedårade mig. ( )