De två böckerna om Madicken (bara två? Lindgren brukade ju skriva tre i sina serier) samlade i Allas vår Madicken känns väl bara snäppet farligare än de om Barna i Bullerbyn. Det finns förvisso en stackars skrämmande tokstolle, och såväl Madicken själv som grannpojken Abbe som hon är småflickskär i hamnar i sjuksängen efter olyckor, men annars handlar det mesta om en trygg borgelig tillvaro på Junibacken tillsammans med lillasyster Lisabeth och mamma och pappa och husan Alva och extrahjälpen Linus-Ida. Visst, det bråkas kanske med fattigstugsbarnet Mia eller så skrämmer Abbe upp en, men det händer inte så jättemycket stort och farligt hemmavid.

Ute i världen pågår visserligen kriget, men det nämns bara i förbifarten och tycks inte ens leda till matbrist, pappa chefredaktören tycks vara rikemanssocialist, och det blir uppståndelse när en flygmaskin kommer på besök, så tidsmarkörer finns det gott om, även om boken med någorlunda lätthet skulel kunnat flyttas tjugo år tillbaka i tiden, möjligen också tjugo år framåt.

Att pappa har stort socialt samvete, liksom Madicken själv, skulle kunna leda till en stor sockersörja; tack och lov gör det inte det: även efter det att Madicken blivit vän med Mia så har inte allt blivit perfekt dem emellan, och trots att Abbes far, drinkaren Nilsson, fått en och två chocker efter sin fylla så tycks han inte bättra sig stort. Det är kanske inte så värst uppmuntrande, men det känns i alla fall bättre än 1800-talssentimentalism, utan att det heller slår över i rena beskan.

Madicken är knappast min stora favorit, men det är fullt läsbart. ( )