En trevlig liten berättelse. Visst är den lite enkel i sin uppbyggnad och känns lite gammalmodig ibland, men man rycks med och känner för personerna i berättelsen. ( )

Av Jane Austens romaner brukar Northanger Abbey anses som den minst lyckade: psykologin är oftast väl enkel, och även om humorn i drifterna med de gotiska romaner som hjältinnan Catherine Morland läser överlevt förvånansvärt väl, så är historien synnerligen okomplicerad: Catherine åker till Bath tillsammans med grannarna Mr och Mrs Allen, där hon träffar dels de ytliga syskonen Isabella och John Thorpe – han är en ohyfsad tölp som mest bryr sig om sin häst, hon är en typisk Austensk dålig flicka, tanklös och självisk – och de mer väluppfostrade Henry och Eleanor Tilney. Man förstår direkt att Catherine och Henry är de som kommer få varandra på slutet, men till skillnad från andra böcker av Austen så upptas inte den mesta av tiden med vånda över olika hinder för giftermålet.

Nej, Northanger Abbey är för det mesta tämligen renodlad komedi: Catherines extrema naivitet kontrasteras mot Austens mer cyniska kommentarer, och i alla fall i början är texten strösslad med ironiska kommentarer om vad en hjältinna kan förväntas få utstå av rånförsök och ondsinta bekanta, medan syskonens Thorpes ytlighet och förställning får sig de kängor de förtjänar. Lite mer godmodigt gycklas också med Mrs Allens oförmåga att tänka på annat än hur hon klär sig. Efter en tid, efter att Catherine fått utstå en del milt obehag på grund av familjen Thorpe erbjuds hon att lämna Bath för att bo ett par veckor hos familjen Tilney. Eftersom det romantiska intresset för den intelligente och vänlige Henry redan väckts så behövs inte mycket övertalning, speciellt som hon fått reda på att familjen bor i vad som en gång varit ett kloster. Catherine har förläst sig på dåliga gotiska romaner, och blir överförtjust över tanken på ett hem som tycks utlova mörka rum med stenväggar, gamla märkliga porträtt och annat liknande. Naturligtvis blir hon gruvligen besviken när Northanger Abbey visar sig vara tämligen modernt inrett, utan minsta lilla lönngång.

Från detta skulle man kunna tro att Austen velat driva med allt vad gotiska noveller heter, och visst finns det klara inslag av parodi, men också uttalat försvar av rätten att läsa även lättare litteratur, och boken tål klart att jämföras med Don Quijote: även om det är möjligt att förläsa sig så innebär det inte att allt i romanerna är förkastligt – en lätt (nåja) förvirrad romantiker med hjärtat på rätta stället kan i längden vinna över mer världsliga personer –, och bara för att Northanger Abbey inte är ett gotiskt skräcknäste betyder det inte att allt är solsken och fågelsång.

Även om det går utmärkt att kritisera Northanger Abbey för det enkla upplägget, att slutet inte har samma poetiska rättvisa som andra av Austens romaner, och att uppdelningen i personer man skall gilla och sådana man skall ogilla är lite väl tydlig så är komiken så säkert utförd och de mindre händelserna så bra tecknade att det ändå är klart läsvärt. ( )