Rättssystem är till för att förhindra brott. Hur detta görs kan kategoriseras på olika sätt, men i alla fall tre huvudprinciper torde kunna identifieras: individuella prevention, hämndprevention, och samhällsprevention. Individuell prevention är uppenbar: genom inlåsning, inlärning och vård skall brottslingar förhindras från att begå fler brott. Samhällsprevention på rättslig nivå är också tämligen uppenbar: straff skall verka avskräckande, och lagstiftning normerande, så att brott förhindras. Hämndprevention, däremot, är inte fullt så uppenbar, i synnerhet då den torde vara den mest subtila i sin verkan (den nämns t.ex. inte alls i skrivande stund i Wikipedias artikel): genom att staten utmäter straff så känner sig inte enskilda medborgare sig själva tvungna att bestraffa delinkventer.

Just skillnaden mellan de olika principerna är ett av de viktigare temana i A clockwork orange (och för den delen Stanley Kubricks filmatisering, som är boken väldigt trogen): vår ödmjuke berättare Alex är en ungdomsbrottsling, som stryker omkring i smågäng, dricker mjölk spetsad med droger, talar nadsat-slang (engelska med inslag av rimslang och slaviska) begår rån, stöld, misshandel och våldtäkt. Vi följer honom en kväll fylld med »gammal hederligt ultravåld och in-ut in-ut«, hur han dagen efter förför två tioåringar och gör ett misslyckat inbrott. Han hamnar i fängelse, och får chansen att delta i ett nytt program som skall förhindra honom från att nånsin begå våld igen.

Den behandling han får utstå utraderar all hans möjlighet att begå våld; han kan inte försvara sig när han stöter på de som vill honom illa, så förutom det mentala övergrepp han redan utstått får han nu motta det han tidigare själv gav, och igen och igen förnedras.

Det bästa med boken är nog att den, trots all rädsla för ungdomsvåld och en stat som griper in för mycket i människans liv aldrig hamnar i det entydiga: det hade varit så lätt att låta boken landa i någon entydig slutsats om att brottslingar alltid kommer vara brottslingar, eller låta den politiska kamp som mot slutet börjar påverka handlingen landa i ett entydigt fördömande av endera sidan. Det, och så det fantastiska språket, där Alex omväxlande talar underligt och uppfriskande nadsat, omväxlande ett slags högformellt språk, nästan som hämtat ur Shakespeare, är vad som gör den njutbar, trots allt våld och elände. ( )

En historia som många känner genom Kubricks filmatisering. Men jag tycke man berikas av att dessutom läsa romanen. Språket är (minst sagt) intressant, bökigt till en början, men man vänjer sig oväntat lätt. På engelska blir språket i romanen nästan som en blanding av det av Burgess påhittade ungdomsspråket "nadsat", och gammal "Shakespeareengelska". Kul. ( )