En klassiker som man ju bör ha läst. Jag har svårt att besluta mig för vad jag tycker om boken. Det är en totalt vansinnig bok men den handlar ju också om ett vansinnigt beteende. Allt är totalt skruvat, språket, dialogerna och karaktärerna. I början tyckte jag att den handlade inte om någonting men den växer efterhand och jag tycker ändå när jag nu läst den att det var värt besväret. Den är tragisk däremot finner jag ingen humor i den vilket många tycks göra. Komiken är för vansinnig för att passa mig. ( )

Få böcker har fått ge namn åt ett eget begrepp, men Catch-22 är en av dem. Som vanligt har då något gått förlorat; förvisso används»moment 22« för den sorts logik som säger att huvudpersonen Youssarian inte får lämna kriget som galen om han vill lämna kriget som galen – galna människor får förvisso inte flyga, men om man förstår hur korkat det är att flyga är man uppenbarligen inte galen – och andra sammanhang där två motstridiga villkor måste uppfyllas samtidigt, men om man läser vidare i boken inser man att det uttrycket där syftar på snarast är den starkes rätt att begå vilka övergrepp som än önskas.

Som krigsroman fokuserar denna på den fullständigt absurda aktivitet som kriget är. Alla som ligger vid Youssarians flygbas ute i Medelhavet är på något sätt förryckta, och det är bara en fråga om hur uppenbart det är: från det högre befälet som enbart bryr sig om att ta sig väl ut så att de kan befordras, till de stackare som måste flyga uppdrag och se varandra skjutas eller skjutas ned. Youssarian är en av få som tycks se hur vansinnigt allt är, men det gör honom inte mycket stabilare – och han skulle vara den förste att erkänna att vansinne är en fullt rationell reaktion.

Ytterst finns det två typer: profitörer, och de de profiterar på, för timida eller maktlösa för att göra något åt saken. Profiten kan vara pengar, status, eller makt, men hungern finns där, och till slut fördärvar den allt: där vansinnet till en början tar sig uttryck som den stackars Major Major Major Major (ett av dessa är hans titel, ett hans efternamn, och de andra två förnamn som en fader med lika ostoppbart som trubbigt sinne för humor gett honom), till vars kontor besökare släpps in när han inte är där, men når snart nivåer som Milo Minderbinder, ekonomisk fixare som till bland annat tjänar grova pengar från tyskarna genom att låta sina plan bomba det egna lägret (och kommer undan tack vare denna grova profit).

Det finns många stora krigsromaner, men det här är nog den som är starkast genomsyrad av svart, kompromisslös humor. Till en början skrattar man, men vid någon tidpunkt fastnar skrattet. ( )

En galen satirisk skildring av livet för stridande förband under krig. Ibland är det roligt, andra gånger är det inte alls särskilt kul, och jag letar inte sällan efter syftet med hela historien. Men kanske är det så "enkelt" att krig är vansinne.
Måste dock säga att Heller blir lite långrandig från stund till annan, och att det faktiskt är lite pratigt. Och varken tillräckligt roligt eller särskilt gripande.

Dessutom är den till och från dåligt översatt: vem säger i ett replikskifte "Sluta göra frågor, här är det vi som gör frågorna!"? ( )

Den här boken har jag inte läst ännu. Har inte ens försökt. Får se när det blir. Det finns många böcker på listan över böcker jag vill läsa.