Titeln på The comedy of errors måste vara den mest intetsägande som tänkas kan, i alla fall om man utgår från modern förståelse: hur tusan skriver man effektiv komedi om det inte får förekomma några misstag i handlingen? Förvisso är de här ovanligt många, men i gengäld håller de sig till en enda typ: förväxlingar av de två tvillingparen Antipholus och Antipholus samt Dromio och Dromio, vilka separerades i späd ålder men som nu alla hamnat i Efesus: en Antipholus och en Dromio är bosatta där, de andra passerar där i sitt sökande efter dem (vilket gör hela handlingen lite extra märklig: de är alltså ute efter att söka sina tvillingar, men förstår inte ett smack när de möter en massa människor som tror sig känna igen dem).

Pjäsen sägs ofta höra till Shakespeares svagare, och har ofta därför antagits vara en av hans allra första, speciellt som den är ovanligt kort, tagit mycket av sitt material från Plautus pjäser Menaechmi och Amphitruo, och dessutom helt respekterar de klassiska enheterna: det mesta av handlingen handlar just om förväxlingarna mellan bröderna, med ramberättelsen som skisserades ovan, samtidigt som också fadern söker dem och deras moder. Det hela är alltså betydligt mer renodlat komiskt, med endast lite romantik och romans jämfört med det mesta annat Shakespeare skrivit.

Oavsett om man vill gå med på redaktörens argumentering för att pjäsen bör dateras till 1594 eller inte bör den dock vara äldre än Romeo och Julia, vilket är lite synd med tanke på första halvan av raden »Dromio, thou Dromio, thou snail, thou slug thou sot« – vilken i och för sig är trevlig som den är, även om man till slut har svårt att stå ut med de eviga slag som de båda Dromio får ta emot från sina herrar. Trevlig är förresten också historien med Adriana, hustru till den efesiske Antipholus, som trots sin svartsjuka och hans skenbara galenskap hela tiden vill hålla fast vid sin man.

Det är lätt att förstå varför pjäsen inte riktigt fått samma status som övrigt från Shakespeares skrivbord: spring i dörrar och förväxlingar må vara roligt, men för herrar (och senare damer) litteraturkritiker är den robusta enkelheten knappast det mest spännande att befatta sig med, hur rolig den än kan göras (också utan att man låter den urarta helt i fars, även om det varit närliggande). Trevlig är den, men det är inte min favorit. ( )