Edward Morgan Forster är en författare av vad som med ett översättningslån kan kallas mindre klassiker: böcker som förvisso läses och uppskattas, men inte i sådan grad att en person som inte hört talas om dem i allmänhet kan beskyllas för okunnighet. De senaste åren har han upplevt en mindre renässans, baserad på flera filmer baserade på hans böcker. En av de bättre av dessa skall vara Ett rum med utsikt, en roman av typen mest tycks stå och stampa för att helt plötsligt explodera i en enda scen som kastar ett förklaringens ljus på allt som tidigare skett.

Huvudperson är den unga Lucy Honeychurch, som under det tidiga 1900-talet är på resa i Italien med hennes äldre, högljutt självuppoffrande kusin som förkläde. Trots dennas försök att hindra det hamnar dock Lucy flera gånger i sällskap med de märkliga herrarna Emerson, en far och son som uppträder avigt men i grunden förefaller godhjärtade. Efter återkomsten från Italien förlovar hon sig med den arrogante och lätt uppblåste Cecil Vyse, en annan ung man hon träffat därnere, men finner att hon hela tiden måste tumma på sanningen för att dölja att unge George Emerson en dag närmast råkade kyssa henne. Kyssen i sig var väl inte så mycket att hetsa upp sig över, men härvan av halvlögner och undanhållanden blir med tiden självgenererande och allt svårare att hålla sig undan .

Som sagt är det inte förrän det hela är över som man egentligen kan få en klar bild av vad som hänt, och fram till dess är det en ganska undanglidande och ibland svårförståelig historia (det italienska pensionatet är fyllt med engelska möer och präster som är tämligen svåra att greppa och hålla isär, och författaren måste ibland själv förklara deras personlighet för att det skall bli någon ordning på det hela). Det som får en att fortsätta läsa är inte heller så mycket gestalterna som de små ironiska kommentarer berättaren kommer med: över turister och deras guideböcker likväl som de fast boende utbölingarnas tro på att de blivit en del av samhället. Ibland vänder sig författaren direkt till läsaren och kommenterar skeendet och personerna på ett sätt som man önskar fler kunde kosta på sig.

Ett rum med utsikt är inte en stor klassiker, och kommer troligen aldrig bli det. Det var heller inte en bok jag fastnade i, utan att jag kan komma på något direkt att lasta den alltför hårt för. Inte ens hanteringen av dess svåremotsagda men ickebanala budskap kändes som det blev alltför predikande. Jag finner mig alltså helt ur stånd att ge någon som helst rekommendation gällande dess läsning: jag kan mycket väl tänka mig att det finns såväl de som finner den helt oläslig liksom de som kommer höja den till skyarna. Verkar den intressant så läs den för allt i världen, gör den inte det så undvik den i förvissning om att detta inte är någon enorm förlust. ( )