Boken börjar lite segt, men den växer och växer ju längre man läser. Och man kan absolut inte gissa hur det ska sluta. En mycket bra bok. ( )

Efter 200 sidor undrade jag om jag verkligen gjorde rätt som läste Rebecca: förvisso var det inget större fel på historien om den unga, osäkra, på självförklenande dagdrömmar begivna berätterskan som träffar och gifter sig med en änkeman och måste ta upp kampen mot minnet av hans förra hustru, som dog för bara några månader sedan i en segelolycka, och vars minne fortfarande smärtar den annars inbundne maken, men det var heller inget som fick mig att fastna – vilket i och för sig kan ha berott på att jag främst läste på flygplatser och flygplan, i ett fall när jag satt bakom fem fjortisar helt utan tanke på andras eventuella sömnbehov. Nåväl, andra halvan var mycket bättre: tätt och väl konstruerat, och mycket spännande. Lägg därtill ett efterord som undergrävde mycket av vad som tidigare bara fått passera, och det blev förståeligt varför denna bok aldrig gått ur tryck.

Som antytts förblir huvudpersonen namnlös: från den första scenen när hon tänker tillbaka på herrgården Manderley (jag undrar om likheten med »Mandalay« bara är en slump?), som hon och sin make måst resa ifrån – från Manderley och från minnena –, till slutet när man får se varför de inte längre kan bo kvar. Namnlös, blek och självutplånande: i alla fall efter efterordet så undrar man om det är riktigt hälsosamt att hennes make Maxim de Winter sökte henne – är det månne mer än bara en reaktion mot minnet av den självständiga, starka, vackra Rebecca?

Rebeccas ande hemsöker boken: hon och minnet av henne är vad som huvudsakligen driver handlingen, och huvudpersonen måste ständigt finna sig i att bli jämförd, speciellt som Rebeccas gamla förtrogna fru Danvers fortfarande organiserar livet på Manderley, trots sin bitterhet över att ha fått en ny matmor. Till slut undrar man också om vem det egentligen är som dör, och vem som lever: huvudpersonen i sin grå exil, eller Rebecca som fortfarande tycks ha lojala vänner.

Nej, även om jag till en början undrade över Rebeccas storhet är jag nu fullt tillfredsställd. Någon gång skall jag nog återvända till Manderley och prova den där läsarten som antyddes i slutordet också. ( )