Det finns många författare vars berömmelse vilar på ett enda verk – vissa för att det är allt som de åstadkommit eller allt som bevarats, vissa för att de endast lyckades vinna sin musas gunst en enda gång – men att detta verk skulle vara skrivet av någon annan gäller knappast många fler än dr Johnson: hade det inte varit för James Boswells The life of Samuel Johnson hade artikelämnet förvisso varit bekant, om inte annat så för sin ordbok som i ett och ett halvt sekel styrde stavningen av det engelska språket, men trots hans omfattande produktion hade han knappast varit av närmare intresse för andra än litteraturhistoriskt intresserade (tänk Olof von Dalin, som till viss del kan liknas vid honom). Boswells biografi är också något i sanning enastående: min utgåva omfattar närmare 1250 sidor fyllda främst med doktorns konversation och brevkonst.

För det är ju inte som författare av glömda dramer, 1700-talsnoveller, bönböcker, biografier, Shakespearekommentarer eller ens ordböcker som Johnson försvarat sin plats i den levande litteraturens historia, utan som den kanske störste av konversatörer: villig att inta nästan vilken ståndpunkt som helst (utom vad gäller religion och partipolitik), alltid beredd att med sitt intellekt och sina kunskaper komma med lysande argument, eller om detta misslyckas ta till fula knep – han är i lika grad filosof och buffel –, men även beredd att erkänna sig besegrad eller att ta första steget mot försoning. Och det var ingen skara vilkensomhelst som han konverserade med: det är nästan löjligt hur i princip varenda större författare från mitten och slutet av 1700-talet ingick i dr Johnsons cirkel – man vänjer sig snart med att se personer som Goldsmith, Burke och Gibbon bryta in i samtalen, och även luminarer som Swift, Smith och Richardson dyker då och då upp.

Boswells talang som nedtecknare är inte att ta fel på: när han berättar historier i andra hand blir resultatet sällan lika lysande. Tyvärr gör detta att man måste ta sig igenom betydande mängder mindre spännande text innan man kommer till godbitarna – de två lärde inte känna varandra förrän i doktorns fyrtiofjärde levnadsår –, men när man väl hamnat där är man så nöjd man bara kan vara: Boswell må ständigt se till att han får sista ordet genom att lägga in sina egna åsikter i berättelsen, och ibland intressera sig för saker som idag knappast är spännande (däribland James Boswell), men boken saknar sannerligen inte omväxling, till viss del på grund av hur Boswell tillbringade året – han var endast i London om våren, där han kunde träffa sin vän och nedteckna anekdoter, och resten av året återges därför i form av brev (nog så roliga de också, speciellt doktorns hälsningar till Boswells hustru som vid hans enda besök i det Boswellska hemmet hade fått en icke obetydlig aversion mot hans kanske inte alltid exemplariska uppträdande i möblerade rum).

Om något skall anmärkas mot utgåvan (från Everyman's Libray), som förutom Boswells text även innehåller noter från några senare utgivare, är det väl endast att man skulle önska att översättningar getts av det latin och den grekiska som då och då uppträder på sidorna. Annars är det solitt, och de tidiga kommentatorernas arbete är för det mesta fullt tillräckligt: de är av nytta inte för att upplysa om Johnsons samtid, utan snarare vad som senare hände med diverse personer. Särskilda applåder till det trevliga indexet, av solitt engelskt snitt. Varför kan inte svenska förläggare åstadkomma sådana saker?

Jag har alltid tyckt att frågor om vilken bok man skulle ta med till en obebodd ö varit småfåniga, men The life of Samuel Johnson verkligen skulle passa för detta, eftersom den kan läsas på så många sätt: man kan ta den från början till slut, och på så sätt sysselsätta sig i dagar, man kan ta pauser när man vill, man kan slå upp en sida på måfå. Är den inte perfekt heltigenom så är man väl beredd att förlåta den när den lyckas så väl med att få en att längta efter att sitta på en engelsk pub och avlyssna dr Johnsons samtal. ( )