Shakespeares The Merchant of Venice är tyvärr en mycket obehaglig pjäs; obehaglig på grund av den antisemitism som genomsyrar den – köpmannen Antonio som pjäsens namn syftar på, liksom alla andra gestalter, bleknar ju invid den samtidigt hämndlystne och patetiske Shylock, som lånat pengar till Antonio mot säkerhet i form av ett pund av hans kött, och sedan i rätten tror han triumferar innan en dubbel logisk kullerbytta av Lokemått ställer allt på huvudet. Shylock porträtterats med flera – idag – försonande drag (egentligen avsedda som komiska inslag): Han får ständigt utstå spott och spe, han känner sorg när dottern rymmer och tar med sig även sådana värdesaker som Shylock satte stort personligt värde på, han håller ett magnifikt tal om att även judar är människor:

Hath not a Jew eyes? Hath not a Jew hands, organs, dimensions, senses, affections, passions? Fed with the same food, hurt with the same weapons, subject to the same diseases, healed by the same means, warmed and cooled by the same winter and summer, as a Christian is? If you prick us, do we not bleed? If you tickle us, so we not laugh? And if you wrong us, shall we not revenge?

För faktum kvarstår: Shylock är en ond person, som hellre ser Antonio död än tar emot de pengar han erbjuds som återbetalning, och när pjäsen är slut lämnas han som en bruten man, med halva förmögenheten borta, tvångskristnad och utan försoning med dottern i sikte. Förvisso finns alltså det rum för medkänsla, men den nazistiska förtjusningen i pjäsen som ledde att den sattes upp flera gånger i Tyskland under 30- och 40-talet låter sig inte bortförklaras som stammandes från ideologisk blindhet (även om Jessicas giftermål med en kristen knappast sågs med blida ögon).

Nå, om vi istället övergår till resten av pjäsen så är anledningen till lånet att Antonios vän Bassanio vill söka den rika Portias hand, vilket kräver att han i ett märkligt spel skall välja mellan en kista av guld, en av silver, och en av bly. Eftersom ingen friare tydligen lyckas tänka igenom det hela två gånger och utifrån alla andras misslyckande kunnat dra slutsatser så lyckas det bara för att Portia fattat tycke för honom och ger honom ledtrådar, och han kan återvända för att försöka rädda sin vän, som haft otur med de skepp som skulle inbringat de pengar som krävdes för att betala lånet. Av någon anledning beslutar sig även Portia för att hjälpa till, och utklädd till jurist går hon in i rätten och styr upp det hela. Shylocks synbara triumf, där han visar sig helt utan någ, förbyts snabbt i dess motsats, och han får känna på det grymma kristna medlidandet. Efter höjdpunkten med rättegången följer också en påhängd liten poetisk bagatell, möjligen där för att betona karaktären av komedi men tack och lov lätt att utelämna.

Som pjäs betraktat är det knappast Shakespeares främsta; det finns lite för mycket av konstruktion och även om rättegångsscenen har stark inre dramatik så är det mesta av kringarbetet ganska ointressant. Det betyder inte att den är på något sätt dålig, och Shylocks frustrerade hämndlystnad bär mycket långt, men det är knappast samma höga nivå som man kan hitta i andra delar av produktionen. ( )