Om första delen av Henry IV inte hade mycket med titelpersonen att göra har andra delen än mindre; kungen är endast med i två scener, och det uppror mot honom som utgör det mesta av den mer upphöjda handlingen känns aldrig riktigt allvarligt. Något bättre är det med scenen där han återigen försonas med sonen som skall bli Henrik V, men även detta är lite av en repris. Nej, detta är i än högre grad Falstaffs pjäs: det är Falstaffs rucklande, fruntimmersaffärer, martialiska ära och penningbekymmer som håller igång pjäsen.

Visst finns det en del annat skoj och trevligt också: de vanliga shakespearemonologerna (»Ryktet« får hålla en prolog och framstår som en fin teaterskurk, men dyker sedan inte upp igen), och en hel del maktpolitik och poesi, men det är Falstaff som bär upp det hela: hal och slagfärdig, tjock och fryntlig. Han lyckas bland annat gå från att hålla på att hamna framför skranket på grund av en skuld efter att ha levt på krita hos den ständigt vokabulärt förvirrade madam Rapp, som han inte bara lyckas prata till att glömma skulden utan även låna honom pengar.

Nåväl, även rucklande gamla riddare måste till slut se slutet på sin lycka, och Falstaff gör det på ett ovanligt abrupt sätt: han har fått reda på att hans gamle vän prinsen uppstigit på tronen, och tar sig därför till London för att kunna sola sig i glansen, bara för att finna att den nye kungen inte är det minsta intresserad av sina gamla supbröder, och till och med kastar honom i finkan. Fast å andra sidan har han ju nyligen lyckats låna upp 1000 pund, så det kanske inte skall gå någon större nöd på den gamle lögnhalsen. ( )