Denna webbplats använder kakor för att fungera optimalt, analysera användarbeteende och för att visa reklam (om du inte är inloggad). Genom att använda LibraryThing intygar du att du har läst och förstått våra Regler och integritetspolicy. All användning av denna webbplats lyder under dessa regler.
Resultat från Google Book Search
Klicka på en bild för att gå till Google Book Search.
The Woman in White is credited with being the first of the sensation novels, and one of the finest examples of the genre. A young woman's husband defrauds her of her fortune, her identity and eventually her sanity. She is saved by her sister and a loyal man who loves her, and her two rescuers attempt to expose her husband. They meet a woman dressed all in white whose fate seems curiously intertwined with that of the young woman. In the tradition of the sensation novel, the story contravenes boundaries of class, identity and the private and public spheres.
aulsmith: Both novels take place in Victorian England. They have convoluted plots, many surprises and a whiff of the occult. Although Freedom and Necessity was not a Victorian novel, it reads like one, complementing the style of Collins.
Med tanke på titeln och att den anförs som en skrämmande bok skulle man kunna tro att The Woman in White är en spökhistoria. Så är det inte: det är visserligen en bok som har mycket gemensamt med sådana, men det finns inga påtagligt övernaturliga inslag (visst undantag möjligen för referenser till mesmerism). Det är dock en skräckhistoria: om unga kvinnor som tvingas in i kärlekslösa äktenskap och dårhus, om demoniska italienska adelsmän och ytligt charmanta engelska ädlingar, spioner och oansvariga förmyndare.
Det börjar dock lugnare, med teckningsläraren Walter Hartright som får en uppgift att instruera två unga, Laura Fairlie och Marian Halcombe kvinnor på ett gods i norra England. Det slutar med att han förälskar i sig i en av dem, som dock är bortlovad till baroneten Percival Glyde, en man om vilket officiellt inget ont finns att säga men som ändå tycks alltför kapabel att styra varje situation efter eget sinne. Han får tillslut sin brud, far iväg till kontinenten, och återvänder med en ännu farligare man: greve Fosco, uppblåst, charmerande (när ha så vill) och med mycket få hänsyn (trots hans elokventa försäkringar om motsatsen). Walter har lämnat landet när han blivit så besviken i kärlek, och Laura och Marian måste försöka försvara sig själva, så gott det nu går. Och hela tiden dyker titelns kvinna i vitt upp – Anne Catherick, förrymd från ett dårhus.
Som spänning är det bra: domptören Fosco tycks nästan ostoppbar, liksom Glyde var tidigare (det här är en av bokens strukturella svagheter: Glyde måste börja som ohejdbar, men sedan gå över och framstå som rätt svag för att ge greven möjlighet att glänsa), och hoppet tycks ett tag mycket svagt. Den tekniska lösningen med dokument producerade av olika personer är också mycket verksam – Collins är nästan som bäst när han skriver som en av de halvkomiska figurer vars svagheter gör att skurkarna får så lätt att komma undan. Man kan ifrågasätta om det är rimligt att lösningen skall ta formen av en ensam, stark mans kamp (med tanke på när boken är från så får kvinnorna visserligen en ovanligt stark representant i Marian, men hon säger sig uttryckligen förakta de flesta andra kvinnor för att de inte är lika starka).
Fosco må också vara styckets skurk (och en mycket bra sådan; inte fullt i klass med Long John Silver eller Rikard III, men likfullt minnesvärd), men ibland tycks tiden ha ställt sig på hans sida: inte i hur han tycks ha tämjt sin hustru från att av allt att döma ha varit rätt högljudd till mycket lydig, men när han diskuterar moral med de två unga kvinnorna är jag inte helt säker på att Collins ville att hans moraliska relativism skulle vara annat än något att förfasas över, medan det idag framstår som upplyst att påpeka att etik och moral varierar mellan länder och att ens egen inte nödvändigtvis är den korrekta. Och Mr Fairlie må vara en skrattretande invalid, men han har fått bokens bästa replik: »these vulgar fluctuations, which begin with unhappiness and end with tea«.
Det är en bra bok, med otillförlitliga berättare, en spännande historia och precis lagom tilltro till läsarna för att inte låta diverse charader pågå speciellt länge efter att de genomlistats. Den kan ha vissa fläckar i den långsamma inledningen och enstaka komponenter, men överlag fungerar den bra. ( )
Information från den engelska sidan med allmänna fakta.Redigera om du vill anpassa till ditt språk.
Everyman, I will go with thee, and be thy guide, in thy most need to go by thy sided
Dedikation
Inledande ord
Information från den engelska sidan med allmänna fakta.Redigera om du vill anpassa till ditt språk.
This is the story of what a Woman's patience can endure, and what a Man's resolution can achieve.
T. S. Eliot, in seeking to express his admiration for Wilkie Collins's The Woman in White, together with Armadale and The Moonstone, regretted that there was no aesthetic of melodrama, a genuine art form. (Introduction)
An experiment is attempted in this novel, which has not (so far as I know) been hitherto tried in fiction. (Preface 1860)
'The Woman in White' has been received with such marked favour by a very large circle of readers, that this volume scarcely stands in need of any prefatory introduction on my part. (Preface 1861)
Citat
Information från den engelska sidan med allmänna fakta.Redigera om du vill anpassa till ditt språk.
The soft hazy twilight was just shading leaf and blossom alike into harmony with its own sober hues as we entered the room, and the sweet evening scent of the flowers met us with its fragrant welcome through the open glass doors.
There are three things that none of the young men of the present generation can do. They can't sit over their wine, they can't play at whist, and they can't pay a lady a compliment.
Any woman who is sure of her own wits, is a match, at any time, for a man who is not sure of his own temper.
Avslutande ord
Information från den engelska sidan med allmänna fakta.Redigera om du vill anpassa till ditt språk.
Marian was the good angel of our lives—let Marian end our Story.
And lastly, if he tells it at all, in any way whatever, is he doing a service to the reader, by destroying, beforehand, two main elements of all stories - the interest of curiosity, and the excitement of surprise? (Preface 1860)
I hope the time is not far distant when I may meet those friends again, and when I may try, through the medium of new characters, to awaken their interest in another story. (Preface 1861)
The Woman in White is credited with being the first of the sensation novels, and one of the finest examples of the genre. A young woman's husband defrauds her of her fortune, her identity and eventually her sanity. She is saved by her sister and a loyal man who loves her, and her two rescuers attempt to expose her husband. They meet a woman dressed all in white whose fate seems curiously intertwined with that of the young woman. In the tradition of the sensation novel, the story contravenes boundaries of class, identity and the private and public spheres.
Det börjar dock lugnare, med teckningsläraren Walter Hartright som får en uppgift att instruera två unga, Laura Fairlie och Marian Halcombe kvinnor på ett gods i norra England. Det slutar med att han förälskar i sig i en av dem, som dock är bortlovad till baroneten Percival Glyde, en man om vilket officiellt inget ont finns att säga men som ändå tycks alltför kapabel att styra varje situation efter eget sinne. Han får tillslut sin brud, far iväg till kontinenten, och återvänder med en ännu farligare man: greve Fosco, uppblåst, charmerande (när ha så vill) och med mycket få hänsyn (trots hans elokventa försäkringar om motsatsen). Walter har lämnat landet när han blivit så besviken i kärlek, och Laura och Marian måste försöka försvara sig själva, så gott det nu går. Och hela tiden dyker titelns kvinna i vitt upp – Anne Catherick, förrymd från ett dårhus.
Som spänning är det bra: domptören Fosco tycks nästan ostoppbar, liksom Glyde var tidigare (det här är en av bokens strukturella svagheter: Glyde måste börja som ohejdbar, men sedan gå över och framstå som rätt svag för att ge greven möjlighet att glänsa), och hoppet tycks ett tag mycket svagt. Den tekniska lösningen med dokument producerade av olika personer är också mycket verksam – Collins är nästan som bäst när han skriver som en av de halvkomiska figurer vars svagheter gör att skurkarna får så lätt att komma undan. Man kan ifrågasätta om det är rimligt att lösningen skall ta formen av en ensam, stark mans kamp (med tanke på när boken är från så får kvinnorna visserligen en ovanligt stark representant i Marian, men hon säger sig uttryckligen förakta de flesta andra kvinnor för att de inte är lika starka).
Fosco må också vara styckets skurk (och en mycket bra sådan; inte fullt i klass med Long John Silver eller Rikard III, men likfullt minnesvärd), men ibland tycks tiden ha ställt sig på hans sida: inte i hur han tycks ha tämjt sin hustru från att av allt att döma ha varit rätt högljudd till mycket lydig, men när han diskuterar moral med de två unga kvinnorna är jag inte helt säker på att Collins ville att hans moraliska relativism skulle vara annat än något att förfasas över, medan det idag framstår som upplyst att påpeka att etik och moral varierar mellan länder och att ens egen inte nödvändigtvis är den korrekta. Och Mr Fairlie må vara en skrattretande invalid, men han har fått bokens bästa replik: »these vulgar fluctuations, which begin with unhappiness and end with tea«.
Det är en bra bok, med otillförlitliga berättare, en spännande historia och precis lagom tilltro till läsarna för att inte låta diverse charader pågå speciellt länge efter att de genomlistats. Den kan ha vissa fläckar i den långsamma inledningen och enstaka komponenter, men överlag fungerar den bra. (