Susans Sontags första essäsamling närmar sig pensionsåldern: den skrevs i början på sextiotalet, och handlar i huvudsak om kritik, i såväl meningen att den diskuterar enskilda verk som att den diskuterar vad kritik är och hur man skall se på konst.

Sontag börjar samlingen med två längre texter som diskuterar konstsyn i allmänhet; hennes åsikt är att man behöver söka sig bortom en konstsyn som låtsas som att yta och innehåll är separata ting utan närmare koppling till varandra, och att man därför också borde premiera skapandet av verk där sådan kritik helt uppenbart blir absurd.

Hon är därvid fylld av beundran för en hel massa verk, men beklagar att den medvetenhet hon efterfrågar inte nått till skönlitteraturen. Detta kan lätt betraktas med viss ironi: av de tänkare och skapare hon särskilt håller fram och diskuterar är de flesta enbart angelägenheter för esteter och specialister. Det enda undantaget är Camus, dock inte på grund av de anteckningsböcker som är vad hon närmast anmäler. Hon skulle dock nog själv inte vara alltför förvånad; i den essä som diskuterar naturvetenskap och kultur tycks hon säga att mycket av den kultur hon själv uppskattar tagit upp vissa drag från vetenskapen och liksom den blivit något man måste tränas i för att kunna uppskatta (och att endast skönlitteraturen tycks ha undvikit detta öde).

Allt detta får henne möjligen att framstå som mer pretentiös än hon egentligen är. Visst, hon diskuterar franska filmmakare som knappast hör till allmänbildningen, liksom teaterideologier, men hon tar också upp science fiction-film (det schema för sådana hon beskriver kan användas även för mer samtida sådana, i alla fall de med katastrof-anknytning – om det är så att jorden hotas så gäller schemat, men knappast annars).

Bokens förtjänster är i huvudsak sekundära: de verk den diskuterar är egentligen inte det intressanta, utan hur de diskuteras, de slutsatser som dras och positioner som intas. Kan man bara se bortom träden finns en spännande skog att gå på upptäcktsfärd i. ( )