Så som redan har påpekats ett par gågner, men som troligen fortfarande inte riktigt har gått hem, så är den svenska Halim i Jonas Hassen Khemiris Ett öga rött skriver på inte förortssvenska, utan en pastisch på sådan (det sägs ju för tusan rakt ut i boken också!) . Halim, förstår man snart, har börjat bete sig som nidbilden av stökig invadrargrabb på senare tid: efter att hans mamma dött och han och pappa flyttat och han börjat på högstadiet.

Före allt detta var han en duktig elev, med bra omdöme från lärare. Nu kämpar han för att klara godtjänt, har en egen stödlärare, men klottrar hellre ner toaletter och skolkar än pluggar. På fritiden hjälper han pappa i dennes loppaffär, eller hänger med Dalanda som bor i deras gamla hemområde, och lyssnar på skvaller därifrån och får sig itutat hur grymt mäktiga araber och afrikaner är: allt från Hannibal och Saladin till filosofer och vetenskapsmän. Lägg på allmän tonårsdumhet och -ångest och det är klart han har skev verklighetsbild.

Och det fina är att detta framkommer: man förstår snart att man inte skall lita på allt Halim skriver, men också hur ont han har, hur gärna han vill att hans pappa skall vara en stolt arab som gör motstånd mot rasism och Israels ockupation och allt annat, trots att han mest tycks vilja leva sitt liv i det nya landet. Till slut går dock inte självbilden av sig själv som smart övermänniska riktigt att hålla ihop längre, och frågan är om han skall orka stå ut som den stolta invandraren som inte släpper något av det svenska inpå sig?

Det är bra, smart och välskrivet: även om språket inte är riktig invandrarsvenska övertygar det ändå som den sorts överdrivna jargong som man kan vänta sig från den som söker en identitet, och även om man ser hur dumt Halim beter sig tycker man fortfarande om honom nog att vilja se honom göra bättre. ( )

Många tycker säkert om denna, men språket och berättande var för mig jobbigt att ta mig igenom. Det är dock bra att det skrivs sådana här böcker, med ett språk som känns direkt taget ur karaktärens tankar, men det var som sagt jobbigt för mig att koncentrera mig på handlingen. ( )

Förutom språkligt intressant även en mustig och bra berättelse! ( )

Storyn som Khmeri presenterar är i sin grund inte alls speciell. Jag tror att karaktären "Halim" kunde beskriva vilken tonåring som helst. Men greppet - att skriva det på det härliga språket, och utan förskönande omskrifter, som taget ur Halims tankar direkt, är enastående bra. Den här boken fyller definitivt ett tomrum, och jag ser fram emot nästa från denna författares penna. ( )

Halim går i åttan och bor med sin pappa som tycker att det viktigaste är att bli svensk. Halim vill å andra sidan hitta det icke-svenska inom sig. I skolan får han reda på att man skall dra in den arabiska hemspråksundervisningen, då den kostar för mycket. Halim ser Integrationsplanen som den stora fienden, en plan som syftar till att göra alla till svenskar och besvarar skolans aktion genom systematisk vandalisering. Halims mål är dock att bli en tankesultan och Sveriges mäktigaste revolutionsblatte. Om detta och mer skriver Halim i sin dagbok. Boken beskriver en ung invandrarkille som vill hitta sin identitet i en värld som (han anser) vill sudda ut alla olikheter. Samtidigt som han är stolt över vem han är och den kulturella identitet han har, ser han hur lite det omgivande samhället uppskattar detta. ( )