OK, först lite orelarad upprördhet: vad för slags stolle skulle påstå att Göteborg är Norges främsta hamn? Den sort som får skriva noter till The call of Cthulhu and other weird stories, tydligen. En kajplats för skepp från Göteborg förekommer nämligen i titelnovellen, och då har redaktören tydligen tyckt att sådan desinformation är av nöden. Annars är detta den enda Lovecraftnovell där man faktiskt får se store Cthulhu uppväckt ur sin sömn nere i sjunka R'lyeh, där han drömt sig genom eonerna för att kunna väckas när stjärnorna har nått rätt position.

Annars är Cthulhu mest en gudom som åkallas av diverse monstrum som på olika sätt befolkar jorden och oroar människornas sinnen: i gamla, ruttnande Innsmouth, i bergen i Vermont, under klostret i Exham. Hungrandes efter offer, eller i bästa fall villiga att inte störa så länge de själva inte störs, så finns alltid krafter bortom de flesta människors kunskap som hotar ordningen. I vissa fall är skräcken något mer jordbunden: de noveller som inleder boken (undantaget »Dagon«, en slags förstudie till »The Call of Cthulhu«) handlar om lite mer mondäna saker som kannibalism, vandöda monster, en läkare som lyckas uppväcka de döda (»Herbert West – Reanimator« en historia som snart slår över och närmast börjar parodiera sig själv). Det finns lån från Arthur Conan Doyle och Edgar Allen Poe, liksom av Lovecrafts vänner. Av noveller i Lord Dunsanys efterföljd finns dock här bara en: »Celephaïs«. Det finns också faktiskt två historier där berättarna själva blir galna och själva blir kultister, vilket jag innan läsningen hade för mig var ett vanligt grepp hos Lovecraft.

I stort gillar jag det hela: ett par av de kortare numren är lite svaga, men de längre håller god kvalitet och lyckas väl med att hela tiden stegra spänningen och fasan- Nu har jag läst igenom Lovecrafts färdigställda prosa, och kan i stort sett kalla mig nöjd. Cthulhu fhtagn! ( )