En samling gamla brev till en affär, kan det verkligen vara något att läsa? Eftersom frågan ställes, så är väl svaret ganska givet: ja, det kan det, i alla fall om affären i fråga är ett bättre antikvariat, och i alla fall om breven skickas tvärs över Atlanten från och till en amerikansk, mindre lyckad författare av manus till mindre lyckade tv-serier. För just sådana brev är innehållet i Helene Hanffs Brev till en bokhandel: hennes korrespondens med de som arbetar på Marks & co på 84 Charing Cross Road i London. Hanff är fattig, men upptäcker att brittiska begagnade böcker, bundna i läder, är något helt annat än de amerikanska hon kan få tag på i New York.

Brevväxlingen handlar dock bara inte om bokbeställningar; vänskap utvecklas snart, i synnerhet mellan Hanff och Frank Doel, som är den på bokhandel som handhar korrespondensen, väl hjälpt på vägen av att hon ser till att beställa mat till de stackars engelsmännen – även om det första brevet skickas i slutet av 1949 är Europa fortfarande i spillror efter kriget och ransoneringen är hård, något som verkligen framgår av den glädje som bara ett par ägg och lite konserverad tunga kan medföra. Mest handlar det dock om bokliga ting; Hanffs glädje över någon vacker volym med en favorit, eller den mycket tydliga ilska som uppstår när hon märker att den latinska Bibel hon beställt inte är den Vulgata hon förväntade sig, att någon klåfingrig utgivare vågat korta ner och redigera Pepys dagböcker, eller att Catullus-översättare verkar vara viktorianska sippor. Sådana stunder är det inte lätt att vara bokhandlare.

Nå, dessa brev är inte allt; det skulle blivit en rätt tunn volym på sisådär hundra snabbt avklarade sidor om dessa vore det enda innehållet, och de har därför bundits ihop med uppföljaren: Hertiginnan av Bloomsbury Street, där Hanff äntligen fått pengar att resa till sitt älskade London för, pengar som flutit in från utgivningen av breven, efter att Frank Noel tragiskt gått bort. Denna andra halva behandlar diverse beundrares försök att göra Londonvistelsen så bekväm som möjligt och är inte hälften så intressant, även om det naturligtvis finns ett par ljuspunkter där också, som när hennes guider i Oxford helt glömmer att det är hon som är där för enda gången i sitt liv. Inte oläsligt, men knappast det läsgodis som första delen är. ( )