Denna webbplats använder kakor för att fungera optimalt, analysera användarbeteende och för att visa reklam (om du inte är inloggad). Genom att använda LibraryThing intygar du att du har läst och förstått våra Regler och integritetspolicy. All användning av denna webbplats lyder under dessa regler.
Resultat från Google Book Search
Klicka på en bild för att gå till Google Book Search.
Louis-Ferdinand Celine's revulsion and anger at what he considered the idiocy and hypocrisy of society explodes from nearly every page of this novel. Filled with slang and obscenities and written in raw, colloquial language, Journey to the End of the Night is a literary symphony of violence, cruelty and obscene nihilism. This book shocked most critics when it was first published in France in 1932, but quickly became a success with the reading public in Europe, and later in America, where it was first published by New Directions in 1952. The story of the improbable yet convincingly described travels of the petit-bourgeois (and largely autobiographical) antihero, Bardamu, from the trenches of World War I, to the African jungle, to New York and Detroit, and finally to life as a failed doctor in Paris, takes the readers by the scruff and hurtles them toward the novel's inevitable, sad conclusion.… (mer)
Antiproust. Anti-Jünger. Blanding mellan Petronius och Hitler (och Joseph Conrad, antar jag). Men har bara kommit halvvägs än. ...
Att vilja vara vaken -- inte sova, berusa sig, dö, utan vaken, erfarande, kännande, levande, tycks vara den grundstämning som krävs för att rätt uppskatta Céline. Att i grund och botten vara säker på att man vill leva.
Att bli rasande, hatisk, vämjas, få svindel, men aldrig trött och förlamande deprimerad. Ständig vitalitet.
Raseriet hos Thomas Bernhard: den rättfärdiga, genom bisarr överdrift självrättfärdigande och försonande, förlösande vreden hos en iakttagare, utanförstående. Hos Céline -- inte ett spår av rättfärdigande eller försonande av någonting, utan förbrytarens, medbrottsligens infekterade raseri mot sig själv och andra.
Som Baudelaire, Mitt nakna hjärta -- men ständigt vital, aldrig impotent, varken andligt eller fysiskt.
Spår av ömhet och godhet framträder intensivt, som i klärobskyr, de små ljusglimtarna (framförallt den sexuella och estetiska njutingen) desto tydligare mot en fond av kompakt mörker.
Information från den engelska sidan med allmänna fakta.Redigera om du vill anpassa till ditt språk.
Our life is a journey through winter and night we look for our way in a sky without light. (Song of the Swiss Guards 1793)
Travel is useful, it exercises the imagination. All the rest is disappointment and fatigue. Our journey is entirely imaginary. That is its strength.
It goes from life to death. People, animals, cities, things, all are imagined. It's a novel, just a fictitious narrative. Littre says so, and he's never wrong.
And besides, in the first place, anyone can do as much. You just have to close your eyes.
It's on the other side of life.
Dedikation
Information från den franska sidan med allmänna fakta.Redigera om du vill anpassa till ditt språk.
À Elisabeth Craig
Inledande ord
Citat
Avslutande ord
Särskiljningsnotis
Förlagets redaktörer
På omslaget citeras
Ursprungsspråk
Information från den engelska sidan med allmänna fakta.Redigera om du vill anpassa till ditt språk.
Louis-Ferdinand Celine's revulsion and anger at what he considered the idiocy and hypocrisy of society explodes from nearly every page of this novel. Filled with slang and obscenities and written in raw, colloquial language, Journey to the End of the Night is a literary symphony of violence, cruelty and obscene nihilism. This book shocked most critics when it was first published in France in 1932, but quickly became a success with the reading public in Europe, and later in America, where it was first published by New Directions in 1952. The story of the improbable yet convincingly described travels of the petit-bourgeois (and largely autobiographical) antihero, Bardamu, from the trenches of World War I, to the African jungle, to New York and Detroit, and finally to life as a failed doctor in Paris, takes the readers by the scruff and hurtles them toward the novel's inevitable, sad conclusion.
Google Books — Laddar...
(4.18)
4
...
Att vilja vara vaken -- inte sova, berusa sig, dö, utan vaken, erfarande, kännande, levande, tycks vara den grundstämning som krävs för att rätt uppskatta Céline. Att i grund och botten vara säker på att man vill leva.
Att bli rasande, hatisk, vämjas, få svindel, men aldrig trött och förlamande deprimerad. Ständig vitalitet.
Raseriet hos Thomas Bernhard: den rättfärdiga, genom bisarr överdrift självrättfärdigande och försonande, förlösande vreden hos en iakttagare, utanförstående. Hos Céline -- inte ett spår av rättfärdigande eller försonande av någonting, utan förbrytarens, medbrottsligens infekterade raseri mot sig själv och andra.
Som Baudelaire, Mitt nakna hjärta -- men ständigt vital, aldrig impotent, varken andligt eller fysiskt.
Spår av ömhet och godhet framträder intensivt, som i klärobskyr, de små ljusglimtarna (framförallt den sexuella och estetiska njutingen) desto tydligare mot en fond av kompakt mörker.