Nu börjar vi kanske äntligen få en känsla för vad det hela kommer gå ut på: idén med gudar återfödda som popstjärnor är kul i sig själv, men det är inte en historia. Nu vet vi dock mer om vem Ananke är och lite av vad hon tydligen vill ska hända, och med tanke på att hon tycks vara den ende som lever genom århundradena och har överblick borde detta innebära att vi kommit närmare en berättelse.

Hennes plan verkar också gå som den skall: Baal attackerar och fångar in Morrigan, vi får se Tara för första gången (hon hatar att vara gud, och hur det gjort det ännu svårare för folk att se hennes person och inte bara hennes utseende), och vi får inblickar i vilka Wodan, Amaterasu, Baphomet och Morrigan samt Sakhmet är (vad vi redan visste, eller anade: jättelik rövhatt, snäll och välmenande, nihilistiska gothar samt hedonist. Nu dock med detaljer).

Eftersom ordinarie tecknare Jamie McKelvie tydligen var upptagen med annat har fyra av de fem delarna tecknats av olika gäster, med varierande stilar: de flesta skulle var för sig kunna ersätta McKelvie utan att det verkade alltför underligt, förutom Brandon Graham som gjort den sista delen: hans stil är betydligt mindre utarbetad och mindre konsekvent i former. För en del står McKelvie som artist, men det innebär egentligen främst att han tagit sitt tidigare arbete och omarbetat det, bytt ut bakgrunder och lagt på artefakter och sedan har det försett med ny dialog.

Fortfarande är det en serie som ofta satsar lite mer på stil än att berätta så tydligt som möjligt. I avsnittet om Tara, den av gudarna som verkar ha fått än mer än de andra – de är, förutom Woden, unga och vackra, medan hon är otroligt snygg – får man se lite mörker som verkar ha koppling till en riktig verklighet med näthat och att tvingas bli något man inte vill vara, men annars känns de flesta konflikterna antingen helt kopplade till konceptet, eller ganska meningslösa. Nåväl, nu närmar vi oss som sagt pudelns kärna, så det finns god chans till att förvirringen lättar. I alla fall lite. ( )