När jag var yngre slukade jag David Eddings; Sagan om Belgarion var det första i den vägen jag någonsin läste, och sedan var jag mer eller mindre fast. Idag är jag tämligen tacksam över att jag lånade de flesta böckerna på biblioteket, men en liten serie köpte jag faktiskt, tursamt nog också den jag uppfattade som bäst: Sagan om Elenien, med den retlige kyrkoriddaren Spjuthök som huvudperson. Eftersom det ibland kan vara värt att åter undersöka något man en gång omfattade för att se hur det står sig med lite perspektiv på saker har jag påbörjat en omläsning för att se om de är så skamlöst usla som jag nu ett längre tag har misstänkt att de var.

Först ut alltså Diamanttronen där Spjuthök återvänder hem till Elenien (ett av en samling pseudomedeltida kungariken sammanhållna av en pseudokatolsk kyrka) efter att ha tillbringat tio år i landsförvisning i ett pseudoarabien som hånas så genomgående att det blir svårt att läsa. Nu får dock Spjuthök återkomma sedan hans skyddsling drottning Ehlana stigit upp på tronen – och där sitter hon infryst i en kristall för att skydda hennes liv från den sjukdom som också berövade hennes far livet. Alltså är det upp till Spjuthök att hitta en bot, samtidigt som han måste korsa den slemme primaten Annias – som troligen har något med sjukdomen att göra – planer.

Så långt inte överdrivet originellt, och inte blir det bättre. Originalitet hör faktiskt till det sista man kan anklaga Eddings för; bakgrundshistorien har han snott i ungefär lika grad av Tolkien och sig själv, och inte heller i övrigt är intrigen så mycket att hänga i granen: den är för det mesta en ursäkt för Spjuthök med vänner att rida runt, ta livet av en hög fiender och sedan komma med halvroliga kommentarer om detta och varandra. Hade Eddings låtit sig nöjas så hade det väl varit OK – hans främsta styrka är just förmågan att skapa en känsla av personer som umgås på en nivå av vänligt smågnabbande –, men han måste dels lägga in kommentarer om hur otroligt invecklade vissa av de planer de får stävja är (när de är på nivån »vi klär ut oss till våra fiender och begår skändligheter så att de får skulden«), dels hela tiden hitta på ursäkter (förlåt: återanvända en ursäkt) till att fiender som beskrivs som intelligenta aldrig klarar att sätta upp ens halvkvalificerat motstånd.

Detta hade väl dock fortfarande i stort sett varit nog för ett något bättre än hyfsat betyg, om det inte varit för en hel del andra problem: för det första är boken genomsyrad av en vag Tolkienrasism: det förekommer fyra olika folkslag: de »sofistikerade« elenerna, som är ett slags västerlänningar, de »primitiva« styrerna, som är stora magiker och har lite samma roll som judar (förföljda av vanligt folk, men tolererade och skyddade av kyrkan, som dock helst vill omvända dem) – så långt inte så illa, men trots att en av huvudpersonerna till och med är styr så är det många kommentarer om hur osofistikerade och primitiva hennes folk är –, det onda blandrasfolket från östern (alltid östern!) styrda av en halvt vanvettig diktator som vördar en ond gud, samt en hoper illaluktande, idiotiska religösa fanatiker till ökenbor som mest verkar finnas till för att drivas med. Sedan har vi också Eddings märkliga kvinnoporträtt, där man främst slås över hans förtjusning inför konceptet med kvinnor som gillar och vill ha (mycket) sex.

Diamanttronen är dock långt ifrån en usel bok: den stämning av vänligt smågrälande under mosande av fiender som är Eddings sköldemärke finns här i hög grad, och den räcker ganska långt. Hade han bara koncentrerat sig mer på den hade det troligen räckt ännu längre. ( )