Jag kom aldrig riktigt in i berättelsen. Vet inte om det beror på hur den var skriven eller på att jag läste lite sporadiskt i den då och då. Hur som helst så var den välskriven, som alltid när det gäller Dickens, med fina karaktärsteckningar och ett vackert språk, även om det inte riktigt kom upp i den nivå man är van vid från honom. Helt enkelt inte den bästa bok jag läst av Charles Dickens. ( )

Boken är bra, mycket mycket bra: förvisso sentimentalt, ja melodramatiskt, mot slutet, men ändå välgjort. Man skulle kunna invända mot sättet nästan alla figurer till slut tycks ha mer än en roll att spela så att sammanträffandena blir lite väl många, men det är alltid väl förberett och sällan helt nödvändigt för historien, och man kan diskutera Dickens historiesyn, så sådant blir inte mer än smärre anmärkningar.

Historien börjar under den gamla regimen i Frankrike, där den åldrade doktor Manette till slut släpps ut ur Bastiljen för att återförenas med sin dotter Lucie i England, och följer deras liv i London för att till slut återvända till revolutionens och terrorns Paris: Lucies make Charles Darney har återvänt dit för att rädda en mans liv, men anklagas själv för att vara aristokrat och landsflykting.

Det är en ganska impressionistisk bild av terrorns dagar: folkmassor uppeldade av ett fåtal ledare som länge avvaktat sitt tillfälle och nu tänker ta hämnd, folkmassor vars lidande under de gamla aristokraterna var äkta och vars villkor kanske bättras materiellt men knappast moraliskt, som ena stunden ropar på blod i en domstol och nästa hyllar någon som frikänts i densamma, som mördar aristokrater likväl som de som inte upplevs som tillräckligt revolutionära, vars brist på medlidande med vad de ser som fiender inte är mindre än det som de tidigare makthavande hade med de maktlösa, bara mer riktat. Och mitt i allt detta en stackars familj som inte velat dras in i detta, som helst hade levt ut sina dagar i det stillsamma, lite självgoda, London. Bra! ( )