Det går an är en kortroman av Carl Jonas Love Almqvist. Den skrevs 1838, publicerades till julen 1839, men kom senare även att, i omarbetat skick, ingå i band III av den så kallade imperialoktavupplagan av Törnrosens bok, vilken utkom 1850.

Almqvist gav ut Det går an i flera olika upplagor med stora ändringar, vilket gör boken extra intressant ur ett filologiskt perspektiv.

Det går an är ett angrepp på, i första hand, äktenskapet som livslång institution och på det skråväsende som hindrade kvinnor att bli ekonomiskt självständiga. Bokens sociala tendens väckte livlig debatt och "det-går-an-litteraturen" blev ett begrepp.

n ung fröken, ogift alltså, reser på kanalbåt nerför Göta kanal efter att ha gjort affärer i Stockholm. Hon träffar en man på båten. De umgås och tycke uppstår.Han vill gärna gå in i en traditionell roll med henne men hon är radikal och vill att var och en ska sköta sin egen ekonomi, och att de ska leva ett fritt liv.

Boken Det går an kom ut 1839 och blev mycket uppmärksammad för att den stödde de fria kvinnorna och kritiserade klassamhället. Nu kommer boken ut igen. Hur aktuell är den? Hur mycket har ändrats?

Carl Jonas Love Almqvists Det går an skulle utan större problem kunna utmålas som någon bok av Strindberg: kontroversiell författare skriver upprörande bok om samlevnad och litterär storfejd blir resultatet. Det går an var sannerligen en bok att uppröra sinnena hos konservativa, och inte så värst konservativa, krafter: förutom den mest kända punkten i budskapet – att giftermål på det hela taget mest är av ondo; älskar man varandra är det onödigt, gör man det inte är man bundna till varandra och kommer därmed fördärva varandra – så finns det även angrepp på skråväsende och det näringsförbud det lade på det kvinnliga könet, liksom ett ställningstagande för borgerliga dygder som arbetsvilja och praktiskt sinnelag istället för aristokratisk högfärd och privilegier.

Den enkla ramberättelsen med sergeanten Albert och glasmästardottern Sara Videbeck som träffas på en resa mellan Stockholm och hennes hemstad Lidköping är troligen redan känd; därutöver är det inte mycket till handling men desto mer utrymme för diskussion, där Saras praktiska, konkreta tankebanor ställs mot Alberts mer romantiskt svärmande: hon är nöjd med att vara hantverkardotter, vill inte ha mycket mer än vad hon klarar sig på, medan Albert har planer på att bli officer och stor karl – han är redan på väg att lägga sig till med sådan högfärd som Sara vid ett par tillfällen uttrycker sin känsla av löje inför. Det är han som berättar och tar första kontakten, men Sara framstår snart som den ledande parten.

Karaktärsteckningen är driven, och Alberts anlag för romantik kontrasteras väl mot Saras mer praktiska sinnelag: han vill se på utsikter, hon vill se välbyggda hus. De ständiga hyllningarna av västgötarna är till en början trevliga för en därifrån bördig person, även om det kanske blir lite väl tjockt med beröm i längden. Språket har förvisso åldrats, men är absolut inget hinder: klarar man Strindberg klarar man Almqvist – de liknar varandra en smula, även om Strindberg är skickligare.

Det går an är en bok som åldrats med värdighet: idag är allt vad den propagerar för accepterat, och varken ogifta par eller kvinnor som både är yrkesverksamma och kapabla att stå för sina egna kostnader är något att förvåna sig över. Att boken på så sätt överlevt sig själv är ett gott betyg för dess författare. ( )