Jag bör nog inte läsa fler av Georgette Heyers böcker, i synnerhet inte sådana som är satta under samma tid som Regency Buck (var hon får sina underliga titlar från förstår jag inte): inte för att de tagna en och en är särskilt dåliga, utan för att det bara blir mer och mer uppenbart att hon måste haft någon sorts checklista för saker som »måste vara med«.

Den här boken har dessutom den mycket dåliga smaken att ha en hjältinna vars egensinnighet måste tuktas av en stark man enligt mönstret att damen bedyrar alltför mycket (att deras första möte börjar med att han tror att han har rätt att kyssa henne trots protester gör inte det hela bättre). Att den »romantiska« handlingen satts samman med ett mysterium som måste genomskådas efter bara någon eftertanke hjälper den inte stort.

Huvudperson är Judit Taverner, extrem rik arvtagerska som tillsammans med sin bror Peregrin är på väg mot London för att leva loppan, trots att de blivit tillsagda av sin förmyndare att hålla sig i Yorkshire. Där gör hon liten skandal genom att själv köra häst och vagn samt använda snus (av alla fåniga saker…), samtidigt som någon tydligen fått för sig att ha ihjäl Peregrin. Hon försöker dessutom göra uppror mot sagde förmyndare, vilket varje gång slutar med att hon ser fånig ut och aldrig får någon liten poäng.

En del av de tidigare problemen kan kanske förlåtas då detta var den första romanen satt under perioden författaren skrev. Det är också föregångaren till den mer intressanta An infamous army, i vilken ett flertal personer återkommer. Båda är resultat av noggranna forskningar, men medan dessa i den senare ledde till en med rätta beundrad skildring av slaget vid Wellington blir det här bara en lätt tråkig uppräkning av smådetaljer, liksom ett ändlöst paraderande av kungliga hertigar.

Sedan finns det naturligtvis andra problem: förutom redan nämnda otrevliga manliga huvudperson en skurk som gör skurkaktiga skurkigheter enbart för att handlingen skall gå framåt (det är tydligen inte nog att gifta sig med en arvtagerska som är rikare än Mr. Darcy, utan även hennes broders pengar skall has). Värst är dock att boken är så tråkig: här finns mycket, mycket lite av den humor som finns i andra av Heyers böcker, och som annars kan få en att överse med en del av deras problem.

Jag plockade upp den i huvudsak för att en del av personerna skulle återses; det är väl i princip den enda anledningen att läsa den för någon som inte fått för sig att läsa alla Heyers böcker som jag kan se. Och det gick rätt bra att läsa om dem några år senare utan bakgrundshistorien, så den här boken borde hamna långt ner på prioritetslistan. ( )