P G Wodehouse skrev en mindre hög böcker om Bertie Wooster och dennes betjänt Jeeves, såväl novellsamlingar som romaner. Han anses av vissa vara den engelska humorns höjdpunkt, oöverträffad i sina eviga variationer på samma tema: den bortkomne Wooster hamnar i någon knipa och Jeeves ordnar upp det, ibland först efter att Wooster strulat till det än mer och varit för stolt för att be sin uppenbart mer intelligente betjänt om hjälp efter något bråk över en alltför färgglad persedel han bestämt sig för att bära.

Jag är vill än sp länge inte stämma in i hyllningskören: min första Jeeves-bok, The inimitable Jeeves, som ligger någonstans mellan novellen och romanen med sina sammanlänkade episoder fick mig visserligen att le och till och med skratta, men jag hade nog väntat lite mer. Förutom Wooster och Jeeves tas scenen i mycket upp av Bingo Little, Woosters skolkamrat som blir kär i parti och minut, och alltid lyckas tvinga den dumme men godhjärtade Wooster att hjälpa till (det är förresten svårt att avgöra vem av de två som är barnsligast, men jag sätter nog en peng på Bingo – vadslagning är för övrigt också en vanlig komponent i novellerna).

Jag vet heller inte om jag riktigt tycker om personerna: Wooster är den sortens menlös lätting som Lord Peter Wimsey då och då utger sig för att vara, men jag skulle definitivt hellre bli påpassad av Bunter än den kylige Jeeves. Wooster går att tycka om, men alla andra är på olika sätt rätt otrevliga personer. Det löjliga språket (där utrop skall följas av ett o – »right-o!« – och personer sägs vara »good egg«) väger upp detta, men jag vet inte om jag går ifrån boken med någon större längtan att läsa mer om Woosters blundrande. ( )