Det finns två böcker jag skulle vilja utgå ifrån för att diskutera Fear and loathing in Las Vegas: Burroughs Naked lunch och Strindbergs Inferno. Naked lunch mestadels för att Fear and loathing… bevisar att det går att skriva en bok om någon som går omkring och är hög på syra och meskalin (och eter och kokain och alkohol och vafan annars nu berättaren stoppar i sig) och ändå ha mer sammanhang än en telefonkatalog körd genom en dokumentförstörare, och Inferno eftersom – om man byter ut droger mot alkemi och Swedenborgiansm – det är ungefär samma historia: galning irrar omkring och är allmänt paranoid och vanvettig, dessutom skrivet som vill påskina att det hela är sant, men som ändå lämnar en undrande.

Historien i Fear and loathing… är ganska enkel: huvudpersonen åker till Las Vegas för att bevaka två händelser: en kappkörning i öknen, och en poliskonferens om kampen mot droger. Han åker tillsammans med sin juridiske rådgivare doktor Gonzo, och även om han faktiskt skriver lite om de två händelserna handlar boken i huvudsak om hur de två åker på den ena dåliga trippen efter den andra, hur de lurar omgivningen så att de kan åka fina bilar, sno ofantliga mängder tvål, plockar upp en liftare och skrika livet ur honom, eller inse hur okunniga poliser och experter är om droger (och göra dem än lite okunnigare).

Som sagt: även om tempot är högre, och de två personerna är betydligt mer benägna för bedrägeri än för förlamande paranoia (även om de ofta är nog så nojiga), så är likheterna med Inferno betydande, även i det allmänna förakt för omgivningen som uppvisas. Det är ingen vacker bild som visas upp, men nog fan är den rolig. ( )

ag antar att det är meningen att det ska vara en rolig historia. Rolig som i komedi. Det tycker jag inte det är/var. Den är ointressant och drogromantiserande. Jag har flera gånger (kanske tre) börjat se filmen med samma namn (Johnny Depp och Benicio Del Toro), men tröttnat efter mindre än en halvtimme, och tänkt att det är mediet som gör den här hoistorien så tråkig. För varför skulle man göra en Hollywoodfilm av en tråkig bok? Därför tyckte jag det skulle bli intressant att läsa romanen. Men den är lika trågik som filmen. Men boken läste jag i alla fall färdigt. Det kan man lika gärna strunta i. ( )

Det är otroligt hur lätt man tar till sig den sjuka, allvarliga, oallvarliga logiken hos huvudkaraktärerna. Helt absurd och vissa av bokens situationer och klassiska citat är ojämförligt underhållande. ( )